Utan krusiduller

Häng på!

2011-01-03T20:16:00.002+01:00

Flytten är nu ett faktum! Från och med nu och ett bra tag framöver kan du följa mina äventyr på Ultralöpning med Camilla, hos tidningen Outside. Välkommen!

Ett eget "första långpass"

2011-01-02T18:36:00.005+01:00

Ett riktigt lyxproblem, det där med en bugg i iPhones påminnelsefunktion. Den lovar att påminna och allt ser normalt ut, men skenet bedrar. iPhone är tyst som en mus. Lugnt sover vi vidare och skadan blev säkert värre på andra håll än på mitt. Jag missade ju någonting frivilligt som jag dessutom hade möjlighet att ta igen under dagen. Det hade varit värre att missa jobbet, t.ex.

Nu blev årets första löppass inte alls som jag hade tänkt. Det blev varken sämre eller bättre, bara annorlunda. För det första blev inte starttiden 8.30 utan 9.01. Utgångspukten var inte Södermalm, utan Sollentuna. Och jag var inte del av en stor grupp, utan alldeles allena. Jag vet inte om jag hade vetat hur långt passet skulle bli även om jag startat enligt planen. Nu visste jag bara att jag tänkte springa minst 30 km.

En vackrare start i Stockholmsområdet än Järvafältet gick nog inte att få. Natur i vinterklädnad är makalöst vackert! Under rundans första kilometrar bröt solen dessutom igenom molntäcket och snön fullkomligen gnistrade! När jag efter cirka 7 sprugna km nådde denna magnifika ek började solen så smått krypa bakom molnen igen. Men även om den höll sig undan resten av dagen så fanns bilden av vinterlandskap i solsken kvar på näthinnan.

Till en början höll jag mig på samma vägar som under måndagens runda. Men nu var skillnaden att där det i måndags varit snöpulsning hade en plog gått fram och där jag i måndags kunde njuta av fina plogade vägar fick jag nu pulsa i snö! Samma kossor stod i hagen vid Akalla och glodde under lugg. Det var betydligt mindre folk ute och rörde sig, åtminstone under den del av rundan som sammanföll med måndagsäventyret. Mina ben kändes piggare, kanske på grund av de finare vägarna i starten. Första milen gjorde jag på nästan exakt samma tid.

Framme vid Kista var planen att ta vägen över till Ursvik. "Det kan väl inte bara finnas skidspår där, några slags rid- eller promenadmöjligheter borde det bjudas på", tänkte jag. Så var dock inte fallet i den ände av Ursvik där jag först hamnade. Här fick jag pulsa i djup snö som dessutom packades till hårda klumpar mellan plös och socka. Det gick ett par hundra meter innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka. Irrade genom Kista lite till innan jag till slut fann en väg som ledde till... just det: Ursvik. Här lyckades jag i alla fall hitta en plogad bilväg. Men den tog slut vid en liten gård och jag chansade på en promenadväg som såg väl upptrampad ut, men blev allt sämre och sämre tills jag fann mig själv pulsande omkring i djup snö igen. Runtomkring mig svischade folk omkring enkelt i längdskidspåren. "Går det bra att springa?" frågade en av längdskidåkarna. "Inte värst" svarade jag och strax därefter mötte jag ett par ryttare som såg ut att ha det väldigt bahgligt på hästryggen medan snömolnen yrde kring dem.

Frustration och djupsnö kunde jag lämna bakom mig när jag till slut fann vägen till motionsgården och visste att jag var på rätt spår igen. Om snömodd är så mycket bättre löpmässigt skall jag låta vara osagt, men nu hittade jag vägen i alla fall. Jag fortsatte i riktning Hallonbergen och Sundbyberg för att sedan leta mig genom Pampas Marina, över Kungsholmen och fram till Lilla Essingen.

Hos fotograf-syster bjöds jag på både lunch och fika och kunde nöjd summera dagens distans till 34,5 kilometer utan att känna mig speciellt trött i benen. Det kändes skönt att bli ompysslad en stund och serverad en massa godsaker. Dessutom skrattar vi ofta och mycket tillsammans, min syster och jag! Att få åka bil hem med sambo Jörgen var en riktig extrabonus!

Och till sist, Linda i Salomonbutiken: du hade rätt i ditt påstående att dubbarna på Speed Cross fäster fint i snön!

En ny (tränings-)dag gryr

2011-01-02T07:43:00.003+01:00

Jag borde inte sitta vid datorn nu. Jag borde vara på väg in till Slussen och möta gänget som ska göra "Årets första långpass" tillsammans. Men iPhone behagade inte väcka mig denna morgon och jag försov mig. Det gör inget. Det blir ändå ett "Årets första långpass", men på egen hand. Jag vet många vackra platser att springa på.

Nyårsaftons morgon 2010.

Årets första träningspass, som bara var 80 min, blev på trainer. Om jag inte ska räkna snöskottningen på morgonkvisten, förstås. Snön som föll under hela nyårsnatten blev ganska tung när temperaturen närmade sig nollan. Dessutom börjar den stora snöhögen vid vändzonen på gatan (precis där vi bor) anta en ansenlig höjd. Och på den höjden skall snön kastas upp. Bål-, rygg-, arm- och axelmuskler krävs för detta.

Snöskottning klassar in under "fysisk aktivitet", men inte under "träning". Träning är sådant som tar mig mot mina mål, i första hand under 2011. I första hand Vätternrundan och UTMB. Att skotta snö är något som hör vintern till för oss som bor i hus, precis som att vi behöver klippa gräs och rensa ogräs på sommaren. Det har ingenting med UTMB att göra, men missgynnar det knappast heller.

Träning och traillöpning är fokus på den nya bloggen, dit jag strax flyttar. Snart är timmarna här på "Utan Krusiduller" räknade. Och det känns verkligen spännande! Just nu är de riktigt roliga stigarna snötäckta och jag kan bara längtansfullt sucka och titta ut mellan träden, förvissad om att så fort det blir springbart igen så kommer jag att vara just där. Funderar fortfarande på det där med snöskor. Hade jag verkligen trott på idén hade jag nog ägt ett par vid det här laget.

Jag får stå ut med att hålla mig på vägarna så länge snön ligger kvar. Snön i sig är perfekt träning för fotleder och benmuskler! Dessutom är det mycket bra tålamodsträning att harva fram i det låga tempo som snömodd tvingar mig att hålla. Dags att packa ryggan och starta långturen!

Ett gott slut

2010-12-31T06:48:00.002+01:00

Årets sista dag ser ut att bjuda på strålande vinterväder med kyla och solsken! Det är något speciellt med att gå in i ett nytt år. "Nytt år, ny kropp" har en känd träningstidning på januarinumrets omslag, "Nytt skönare liv" står det på en annan. Det är nu det ska hända: vi ska alla bli hälsosammare och ta hand om oss själva på ett bättre sätt. En nystart, helt enkelt.

På Sats Sollentuna väntar vi inte på 2011 års träningspass, vi ser till att göra de sista passen på 2010 till något alldeles extra! Klockan 11 kör vi igång Cykel och SatsCorePuls, därefter skålar vi in det nya träningsåret och sedan låter vi det starta med Pilates/BodyBalance. Klasserna är fullbokade eftersom våra medlemmar har fattat grejen och är ivriga att få komma och fira med oss på årets sista dag.

Gruppträning våren 2011

2010-12-30T05:13:00.003+01:00

Under alla dessa jul-, nyårs- och trettonhelger har vi specialschema på Sats gruppträning. Många röda dagar och färre besökare på centren gör att antalet klasser är reducerat under tre veckor. Och, tro det eller ej, instruktörer behöver också lite ledigt! Men snart (10/1) kör vårens schema igång med full kraft.

Jag kommer att ha hand om följande gruppträningsklasser under vårschemaperioden:

Måndag 17.00 SatsCykel, Sollentuna
Måndag 18.30 Pilates Ball, Sollentuna
Tisdag 17.00 SatsCorePulse, Sollentuna
Onsdag 18.30 Pilates, Sollentuna
Torsdag 12.00 SatsCykel, Odenplan
Fredag 17.30 CyclingPulse, Sollentuna

Jag har också förmånen att få leda en s.k. eventklass under en period i vår. Den är än så länge lite hemlig och jag har inte gått utbildningen ännu. Men det känns otroligt spännande och har koppling till löpning...

In action! Foto: Unn Tiba

Efter trettonhelgen väntar vi oss förstås en anstormning av både nya och gamla medlemmar på Sats. Jag brukar uppleva det som mer av en chock än vad hösten är. Sommarsemesterns förfall infaller uppenbarligen lite olika tidsperioder och även om vi får fler besökare så säger det knappast "tjoff" på det sätt som brukar ske i början av januari.

Flytt på gång

2010-12-29T06:00:00.002+01:00

Jag drömde inatt att jag skulle flytta. Jag skulle flytta till ett litet hus som stått tomt och numera beboddes av ganska stora spindlar. Spindlarna hade vävt fantasifulla girlander och banderoller som hängde lite överallt i rummen. Själva hade de gömt sig under sängen, bakom dörrar och krupit in i hörn där jag inte kunde se dem. Men jag visste att de fanns där och att deras blyghet förr eller senare skulle gå över och de skulle komma fram.

Jag övervägde att sanera huset och ta död på spindlarna, men insåg strax att även om de väckte obehag hos mig så var de inte farliga och att även spindlar har rätt till ett hem. Kanske skulle de tycka att deras fridfulla tillvaro hotats och självmant flytta? Eller skulle vi rentav kunna bli vänner, spindlarna och jag?

Den drömmen går att tolka på massor av olika sätt och säger säkert en hel del om vad som just nu pågår i mitt inre. En sak är säker: när jag släckte lampan och lade huvudet på kudden igår kväll så visste jag att jag skulle börja nästa dag med att skriva ett blogginlägg om min flytt.

Som i alla flyttsammanhang måste jag packa först och även spana in stället som jag skall flytta till för att fundera ut hur det skall möbleras och planeras på bästa sätt. Innan jag bjuder in någon behöver jag göra mig lite hemmastadd.

Jag skall inte flytta i verkliga livet. Det är bloggen som flyttar till en ny adress. Jag hoppas att du vill hänga med dit och fortsätta följa mina öden och äventyr under 2011. Vart jag tar vägen kommer jag inte att avslöja riktigt än. Först är det dags för avslut här på "Utan Krusiduller", där jag bloggat i snart ett års tid. Det blir utflyttningsfest innan det blir inflyttningsfest, så att säga. Missa inte det!

Ett måndagsäventyr

2010-12-27T13:00:00.006+01:00

Visserligen stod det löpning på träningsschemat idag, men att det skulle bli ett riktigt långpass (årets sista?) blev en överraskning till och med för mig själv. Det var tur att jag förberett min Salomon löparrygga med lite proviant och en halv liter hett Yogi-te.

Rundan startade med Järvafältet. Snöröjarna hade tagit välbehövlig julledighet och här fick jag mer eller mindre pulsa fram i nysnö till en början. Tur att jag tagit ullsockarna på, för jag blev snabbt blöt om fötterna.

Av spåren att döma så hade det inte varit några större aktiviteter ute på fältet under helgdagarna. Efter några kilometer kom jag ut på en nyplogad grusväg och äntligen kändes det mer som löpning än något slags snigel-aktigt slirande. Men glädjen blev kort när jag upptäckte att min väg söderut inte blivit röjd på hela vintern. Däremot hade en smal stig blivit tydligt upptrampad och underlaget växlade mellan fullt springbart och snöpulsning. Jag tog mig framåt i alla fall.

Framme vid Hägerstalund, efter cirka 10 km löpning och en dryg timme på klockan stannade jag till för en liten fikapaus. Bjöd mig själv på lussekatt och te. Men jag vågade inte stå stilla för länge, det var ju trots allt några minusgrader ute och även om tempot dittills varit extremt lågt så hade jag jobbat mig rejält svettig. Och då går det snabbt att bli nerkyld.

Här tog jag fikapaus

Nu började någon slags inre dialog om vilken väg jag skulle välja. Jag hade ju inte minsta aning om var det var framkomligt och inte. "Du har ju hela förmiddagen på dig, passa på att ta en upptäcksfärd" sa den ena av rösterna i huvudet. "Äsch, spring där du är säker på vägen. Snön är så pass stor utmaning att du kan räkna även 15 km som ett långpass" sa en annan röst. Jag valde till slut att lyssna på det förstnämnda och stack iväg mot Akalla. Efter några kilometer hade en liten publik samlats. Den såg lagom entusiastisk ut:

Highland Cattle. Vet inte om de såg nåt under sina långa luggar...

Nu sprang jag lite på måfå. I Akalla-trakten fanns nyplogade cykelbanor och farten ökade något. Det kändes skönt. Tänkte att jag nog skulle kunna leta mig runt eller genom Kista och sedan vidare mot Sollentuna Centrum. Kartan som jag för säkerhets skull packat ner i ryggan fick stanna där den låg, jag sprang helt och hållet på känsla och med Kista Science Tower som riktmärke. Det blev nya vägar och i och med detta kvalificerade denna runda in som en "äventyrsrunda".

När jag passerat Kista och närmade mig Sollentuna Centrum började de två rösterna i huvudet åter att träta: "Ta bussen hem härifrån" sa den ena. Jag hade för säkerhets skull lagt ner en remsa med SL-kuponger i ryggan. "Har du sprungit ända hit så orkar du väl hem också? Tänk vad snyggt det blir med en sluten cirkel när du laddar över rundan från GPS:en" sa den andra. Första rösten verkade segra och jag kryssade mellan de grå höghusen på Malmvägen i riktning mot stationen. Men när jag nästan hunnit fram så ångrade jag mig och vek av norrut. Stannade till och stärkte mig med två små muggar te och så lunkade jag långsamt vidare i riktning hemåt. Det gick långsamt eftersom jag nu kommit in i mer trafikerade områden och där bildas snabbt snömodd.

Långsamt kämpande, men väldigt stolt över mitt beslut tog jag mig hemåt. Hemma på gatan fick jag avsluta passet med att assistera mina grannar att putta upp hemtjänstens bil som fastnat på en oröjd uppfart. Den unga killen från hemtjänsten gasade och vi puttade på. Bilen tog sig loss lätt eftersom två av grannarna förberett med sand under framhjulen.

En dusch och en stadig lunch senare känner jag mig hur pigg som helst! Helt otrligt med tanke på att jag sprungit 29 kilometer i snö på endast en liten lussekatt och en halvliter te. Jag borde vara tröttare. Eller så hade jag helt enkelt överskottsenergi från helgens lax, skinka, knäck och choklad i kroppen.

Årets första långpass

2010-12-27T07:35:00.003+01:00

På söndag morgon i soluppgången är det dags: Årets första långpass startar 8.30 från Slussen, Stockholm. Traditionsenligt samlas de som har tid och lust för en långtur runt norra Stockholm. Upp till 60 km kan det bli, men det finns även möjlighet att kliva av tidigare eftersom vi hela tiden rör oss i närheten av kommunala transportmedel som tåg och buss.

Tidigare år har dessa pass kallats "Årets sista långpass", men nu ligger helgerna lite knivigt till, så det får bli ett första istället. Trots att detta inte egentligen är något lopp, finns utmärkt service längs rutten. Förra årets första depåstopp var en välfylld baklucka på en personbil:

För det mesta är jag en riktig ensamvarg när det gäller löpträningen, men emellanåt är det trevligt att vara social och hämta eller ge långlöpartips längs vägen. Som du ser kommer det med allra största sannolikhet att samlas många löpare denna dag. Väderprognosen säger just nu -8 grader och mestadels sol. Det var liknanade förhållanden förra gången och det var perfekt vinterlöparväder! Möjligtvis hade underlaget kunnat vara lite bättre emellanåt. Det var dåligt med snöröjningen på vissa partier och det gav förstås extra träning för fotleder och benmuskler.

Det brukar vara en salig blandning löpare som dyker upp. Allt från nybörjare till erfarna ultrarävar. Många slår sitt längdrekord och det tycker jag är extra roligt att få bevittna! En ryggsäck där du kan förvara något förstärkningsplagg eller torrt ombyte och en liten termos rekommenderas. Jag ser fram emot detta äventyr på söndag. Bättre inledning på 2011 går väl inte att få?

Stillasittande jul

2010-12-26T17:06:00.005+01:00

Bild från Salomons hemsida

Då lägger vi strax julen 2010 till handlingarna. Såhär på annandagens kväll kan jag konstatera att den förflutit stillsamt och i trevligt sällskap och med lagom mycket god mat. En hel del sittande har det förstås blivit. Så mycket att jag känner av det i ryggen, jag som aldrig sitter still annars. Sittande till bords, sittande i soffor och sittande i bil... Och jag kommer att fortsätta sitta en stund till, på Bianchi Sempre, placerad i trainern.

Nu återstår bara några dagar av 2010. De ser ut att bjuda på härligt vinterväder och jag hoppas hinna vara utomhus en hel del eftersom jag har det relativt lugnt på jobbfronten. Jag tänker minimera stillasittandet eftersom jag känner att jag fått nog av det under julhelgen. Nu vill jag studsa runt från morgon till kväll! Du som bor i Stockholmsområdet och har (eller tänker skaffa)Sats-medlemsskap kan avsluta träningsåret på någon av följande klasser:

Måndag 18.00 Pilates, Sats Sollentuna
Tisdag 17.00 SatsCorePulse, Sats Sollentuna
Onsdag 12.00 Cykel, Sats Odenplan
Fredag 11.00 SatsCorePulse (i team med 2 kollegor), Sats Sollentuna

Välkommen!

UTMB

2010-12-25T06:37:00.004+01:00

26:e augusti 2011. Mitt i byn Chamonix i Franska alperna. Jag hoppas att jag står där tillsammans med 2300 andra förväntansfulla och laddade löpare och vänta på startskottet för den nionde upplagan av Ultra Trail du Mont Blanc. Hittills har jag gjort vad jag kan för att kunna komma dit: sprungit kvalificeringslopp och ansökt om en startplats. Återstår bara att hålla tummarna i ungefär en månad till, sedan får jag beskedet om jag blivit en av de lyckligt lottade.

Den här utmaningen lockar mig enormt! Tanken var att genomföra den redan i år och jag hade också gjort alla förberedelser, stod på startlinjen, kom iväg, men vädrets makter ville annorlunda. Loppet blev avbrutet av arrangören efter 21 km. Av säkerhetsskäl. Vi fick åka tåg och buss tillbaka till Chamonix. Snopet.

Den omstart som med kort varsel arrangerades några timmar senare lockade mig till en början inte alls. Men när jag efter ett par timmar ändå tog mig samman fick jag beskedet att platserna för omstarten (där tillfälle gavs att springa drygt halva loppet) var slut. Att jag sedan fick reda på att löpare som tog sig till omstarten senare än jag ändå fått springa spädde på besvikelsen ytterligare.

Nu är revanschlustan stor och kanske, kanske kan 2011 bli "mitt" år. Jag lovar att göra mitt bästa för att det skall bli så!

Nu sitter jag här en iskall juldagsmorgon och drömmer om Chamonix i slutet av augusti... Inte alls så att jag inte vill vara "här och nu", absolut inte. Men jag har ett mål, jag har drivkraft och motivation, den känslan är härlig!

Adventskalender lucka 24

2010-12-24T06:52:00.001+01:00

Det allra, allra bästa träningstipset har jag förstås sparat till julafton:

Ut i terrängen!

Runt om i Sverige (och världen, förstås!) finns underbara platser att springa på. Det är kanske närmare än du tror ibland... Variationen i naturen är den allra bästa träningen för hela kroppen och du blir dessutom fulltankand med frisk luft och ljus!

Egentligen behöver inte mer än så sägas. Är du sugen på att springa traillopp nästa säsong så kommer Salomon att ordna en hel drös runt om i landet, Salomon Trailtour 2011. Tycker du att dessa lopp är för korta och vill ha riktigt stora utmaningar finns Peppes Trailruncup (dock inte uppdaterad för 2011 ännu).

Jag kommer att ta mig an den största utmaningen ännu en gång, om jag får en startplats vill säga, Ultra Trail du Mont Blanc.

Mycket inspiration till traillöpning finns på bland annat YouTube, till exempel denna:

GOD JUL alla bloggläsare och tack för att ni följt min adventskalender!

Adventskalender lucka 23

2010-12-23T05:15:00.002+01:00

Dan före dopparedan. I år ligger snön vit på taken. Termometern visar sexton minusgrader där jag bor. Jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på förstasidan på en av våra stora kvällstidningar häromdagen: "Fullt kaos överallt!" Detta är ett alldeles utmärkt tillfälle att utöva dagens träningstips:

Bygg på din mentala styrka!

Det hänger ihop lite grann med lucka 1 och till viss del även med lucka 12. Att ha satt målet och att behålla fokus på målet, vad som än händer. Vägen dit är aldrig spikrak och det är ibland omöjligt att lista ut vilka hinder som kan möta dig och när.

Eftersom du blir bra på det du tränar, så gäller det att träna även på detta. Kanske genom att medvetet utsätta dig för obekväma situationer emellanåt. Inom ultradistanslöpning är det väl känt att det går att övervinna både kroppens och hjärnans trötthet och att viljan, den mentala tuffheten, kanske är den allra mest värdefulla egenskapen.

Att utsätta dig för något obekvämt kommer att göra dig starkare, om du bestämmer dig för det! Du kan förstås välja offerrollen också och brytas ner istället, kanske t.o.m. bryta ihop. Att utvecklas är aldrig smärtfritt, vad det än gäller. När jag jobbade som chef fick vi göra många jobbiga rollspel för att öva på att t.ex. lösa konflikter. Just då kändes det verkligen inte roligt alls, men när en liknande situation sedan uppstod i verkliga livet var jag oerhört glad över att ha tränat innan.

Som all träning är detta givetvis färskvara. Hållbarheten kan säkert variera en del beroende på typ av mental utmaning.

Adventskalender lucka 22

2010-12-22T06:11:00.003+01:00

Året-runt-löpare, det är vad jag är, som du vet. Jag förärades några Salomon vinterlöparplagg för några veckor sedan. Nu är jag smått förälskad i "Swift Midlayer Hoody", speciellt när temperaturen kryper ner under -10 grader. Som jag tidigare skrivit om här på bloggen, klarar du dig med en underställströja i merinoull större delen av vintern. En vindjacka utanpå är allt som behövs om du tänker vara aktiv från det att du kliver ut genom dörren tills dess att du kommer in igen.

Ett smart mellanlager för riktigt kalla dagar!

Det blir dagens tips. Spana gärna in detaljerna på denna tröja/jacka! Det finns mycket som är smart uttänkt. Till exempel så har den inbyggda "tumvantar" som dessutom går att knäppa fast inuti ärmen om du inte vill ha dem framme. Dessa var varma nog för mig i -14 grader igår. Ärmen är också lite längre på ovansidan, så att du kan täcka handryggen, ett måste på en seriös löpartröja! Dessutom finns ett kikhål på vänster ärm, vid handleden. Då kan du se pulsklockan utan att behöva kavla upp ärmen. Fiffigt!

Huvan är en annan mycket bra detalj, även om jag inte använder den så ofta. Passformen är toppen, den smiter nämligen åt ordentligt kring ansiktet så att ingen vind kommer in och kyler huvudet. Tjejmodellen har också en öppning för hårtofts.

Det enda jag skulle önska mig är att den vore något längre i modellen, framförallt baktill. Då hade den varit perfekt även för skidåkning och cykling. Och så gör det absolut ingenting om en tröja kommer ner en bit över rumpan även för en vinterlöpare, tycker jag.

Till vår och höst är den enligt uppgift ett bra substitut för en jacka. Kanske var det osmart av mig att välja färgen vit, men den såg så oemotståndligt läcker och vintrig ut i just den färgen! Jag får väl tvätta ofta...

Adventskalender lucka 21

2010-12-21T04:56:00.002+01:00

Ta hjälp av ett proffs!

Detta är kanske hela kalenderns hetaste träningstips! När du tänkt igenom vad du vill med din träning och satt ett konkret mål, skaffat utrustning, satt av tid i kalendern då blir proffshjälpen den extra lilla skjuts du behöver för att ta dig hela vägen.

Jag talar förstås i eget intresse här. Att hjälpa Sats-medlemmar med träningen är ju mitt jobb. Men det finns förstås proffshjälp att finna även på annat håll, i idrottsföreningar eller på nätet. Att ha en egen tränare kan lyfta dig rejält!

Hur realistiskt är ditt träningsupplägg, om du har ett? Har du verkligen rätt teknik i de övningar som ingår i träningsprogrammet? Behöver du kanske komplettera din träning? Allt sådant kan en PT hjälpa till med. Den kunskap som du skaffar dig genom din PT kan du ha nytta av i åratal framöver.

En seriös PT har en licensutbildning och vett att ta betalt (vitt, inte svart). På Sats kostar det
såhär mycket, vilket är vanliga priser i branschen. Vi är inte egna företagare, utan timanställda.

Det finns massor av böcker om träning, med färdiga program. På nätet finns massor av tips och trix. Mängder av träningstidningar fyller hyllorna i kiosken. Du kan ha en förebild, kanske Anna Anka eller någon helt annan... Men att få träffa någon i verkligheten som synar just DIG är den stora poängen. Någon som inte är partisk, ingen i familjen eller bästa kompisen, helt enkelt. Utan någon som vågar säga sanningen och sätta lagom mycket press på dig.

Adventskalender lucka 20

2010-12-20T05:20:00.003+01:00

Så var vi då äntligen inne i julveckan! Här har vi gått och väntat, öppnat adventskalendrar, förberett oss med klappar, mat, eventuella resor är bokade, med mera, med mera... Förväntningarna är höga för många av oss. Men du behöver också:

Planera in julens träningspass!

Det blir lätt mycket stillasittande under den stundande helgen. Dessutom kombinerat med mängder av mat (och kanske godis). De flesta av oss brukar käner sig knappast så pigga och fräscha efter en julhelg. Som dessutom infaller under årets mörkaste tid. Ett eller flera träningspass, helst utomhus, piggar upp!

De i din omgivning som inte tränar kommer garanterat att tycka att detta är överdrivet: "Ska du inte vila, nu när det är jul?", förväntar i alla fall jag mig att få höra. Be dem hänga på! Och kanske förbered dem redan nu på att du kommer att lägga in lite fysisk aktivitet mitt i allt stillasittande.

Hur tänker du träna i jul?

Adventskalender lucka 19

2010-12-19T14:05:00.005+01:00

Snön faller tätt, tätt och termometern visar -6 grader. Inne i värmen sitter jag och drömmer om sommar, sol och att få cykla på landsvägscykel. Vätternrundan är det stora målet med cyklingen, men jag kommer även att köra HalvVättern och hoppas också på andra härliga cykelutflykter senare under sommaren.

För att komma väl förberedd till Vätternrundan rekommenderas att du cyklat 100 mil under våren. Mycket för att vänja rumpan vid sadeln och övriga kroppen vid själva sittställningen. Det är inte roligt att behöva få ont eller skavsår med många mil kvar till mål. Även om jag kör en hel del cykelklasser så är det inte på den sadeln som jag kommer att sitta under rundans 30 mil. För att vänja kroppen vid rätt cykel finn det mycket finurliga tillbehöret:

Trainer!

På den monterar du upp din vanliga cykel och kan alltså sitta på exakt rätt sadel, i exakt rätt ställning och bli ett med din cykel utan att behöva frysa, bli blöt eller ställa till med stor cykelrengöring efter träningspasset. Mycket praktiskt, tycker jag.

Idag har han anlänt, min nya cykelkompis, Bianchi Sempre. Det kommer att vara vi inför och under Vättern-veckan i Motala i sommar!

Värt att nämna i sammanhanget är den proffsiga och omtänksamma hjälp jag fick hos den nya Bianchibutiken på Norrlandsgatan i Stockholm. Där går också att ta en smarrig italieskinspirerad lunch eller fika. Eller bara strosa runt och spana in alla läckra cyklar från Bianchis kollektion 2011.

Adventskalender lucka 18

2010-12-18T05:25:00.005+01:00

Jag är en året-runt-löpare. Visserligen innebär det begränsningar i valet av löprundor när snön bäddat in landskapet i ett vitt täcke, men med genomtänkt utrustning går det ändå att få till riktigt givande träningspass. Grövre skosulor är ett förträffligt val, men ännu hellre springer jag med:

Dubbar!

Det kan vara stor skillnad på underlaget under en runda. Vältrafikerade vägar, cykelbanor och trottoarer är moddiga och trögsprugna medan plogade stråk med mindre trafik inte skiljer sig så mycket från sommarhalvårets underlag. Emellanåt hittar jag en oplogad sträcka eller något som mer liknar en upptrampad stig i snön. Osäkerhet vad gäller underlagets karaktär gör att jag gärna väljer mina Icebug med dubbar.

Det är tur att jag inte är frusen om fötterna och att det finns många par ullsockar i min garderob. Skorna har en tunn ovandel, konstruerad för att hålla kvar minsta möjliga väta. Att springa i dubbskor på ren asfalt är ingen höjdarupplevelse, även om det i just dessa fungerar hyfsat. Dubbarna sjunker inåt i sulan, men det blir ett ljudligt krasande under fötterna och det känns trots allt att det sitter piggar där. I det väder som råder just nu i större delen av landet är det perfekt: i packad snö gör dubbarna inte största nyttan, men de stör knappast heller.

Det finns förstås lösa dubbar att fästa utanpå de vanliga löparskorna. De är enkla att ta av och på efter behov. Ett smart alternativ om du inte vill investera i ett par helt nya skor. Ett annat avtagbart halkskydd är yaktrax. Det är först denna vinter som jag sett att det finns och jag har hört varierande omdömen. Min slutsats blir att det beror på löpstil huruvida de fungerar i längden eller ej. Ingmarie springer snabbt sönder sina, men hon är å andra sidan en snabb framfotalöpare...

Jag åker varken skidor eller skridskor, trots att många i min omgivning nu är lyriska när det vankas snö och is. Jag håller fast vid löpningen och de senaste vintrarna har det hänt att jag löpt en sväng på Norrvikens sjöisbana. När jag använt GPS och laddar över informationen ser det hemskt skoj ut att jag varit ute och sprungit på vattnet. "Mamma, mamma! Man får väl inte springa på isen?" utbrast en liten kille en gång när jag kom travande. Kanske blev det lite svårt för mamman att förklara vem som får springa runt på isen och inte.

Jag har vistats alldeles för mycket inomhus den här veckan. Jag längtar ut! Med dubbarna under fötterna tänker jag bjuda mig själv på en riktig njutar-runda idag. Imorgon blir det troligtvis inomhusträning av det mer nördiga slaget och kanske dags att presentera en ny bekantskap...

Adventskalender lucka 17

2010-12-17T05:59:00.004+01:00

Att springa, hoppa, svinga kettlebells eller göra Turkish getup kräver muskelspänning. I rätt muskler. De muskler som inte är involverade behöver inte aktiveras. Men är du ny på övningarna, ny på träning överhuvudtaget eller om du är stressad så är det så lätt, så lätt att du spänner dig i onödan och därmed slösar energi och tappar teknik. Därför är det ett hett träningstips att lära in:

Avslappning!

När jag var ny på styrketräning upptäckte en av instruktörerna efter några veckor att jag satt och klämde åt om maskinernas handtag så att knogarna vitnade. Det gick åt mängder av extra kraft till att klamra mig fast vid maskinernas handtag, kraft som jag istället kunde lagt på själva övningen.

Samma sak var det med löpningen i början: jag spände axlarna och sprang stelt med armarna högt framför kroppen. Just då märkte jag det inte ens, men det måste ha sett otroligt roligt ut. Och jag blev trött i armar och axlar efter bara några kilometers löpning. Någon vilja att lära mig avslappning hade jag absolut inte då, när jag var ung och otålig. Dessutom kunde jag nog inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle kunna förbättra löpningen om jag lärde mig slappna av.

Nyfikenheten på mental träning kom flera år senare, när jag höll på att tillfriskna från en depression. Jag fick tag på en CD-skiva och en bok som handlade om hur mental träning skulle kunna förbättra idrottsliga prestationer radikalt. Alla fantastiska resultat jag skulle kunna få hade sin början i förmågan att slappna av...

Yoga, meditation eller bara lite avslappning? Foto: Sara Ringström

Om du kombinerar avslappningsträningen med observationer i din vardag får du ännu större effekt. Den första uppgiften blir att detektera situationer där du har en tendens att spänna dig onödigt mycket. Styrketräningen och löpningen har varit två sådana situationer för mig, men jag upptäckte även att jag spände mig väldigt mycket när jag körde bil. Särskilt när jag väntade på grönt vid en ljussignal. Då satt jag med uppdragna axlar och klämde åt hårt kring ratten.

Jag skulle kunna stanna hemma från jobbet idag och bara skriva vidare om avslappning (och även fortsätta hela helgen). Det är ett spännande ämne! Vill du veta mer och kanske t.o.m. börja meditera så finns det massor av litteratur och CD-skivor, bland annat på idrottsbokhandeln.se, som har ett par häften som handlar om hur du lär dig avslappning och vilken nytta du kan få, och på cdon.se eller bokus.com får du en lång lista med träffar om du söker på "avslappning".

Adventskalender lucka 16

2010-12-16T05:51:00.002+01:00

Högt upp på listan bland mina favoritövningar hamnar:

Hopp!

Varför då då? Jo, för att en så enkel övning ger så otroligt mycket tillbaka när det gäller rörlighet, styrka, explosivitet, kroppskontroll... Dessutom är det toppen för tjejer att hoppa eftersom det hjälper till att håla benstommen stark.

Videon nedan har jag haft på bloggen förut, men den tål att ses igen och visar också på ett bra sätt hur du som vuxen kan lära dig hoppa igen (om du inte gjort det sedan du var liten). Jag är grymt avundsjuk på sluthoppet i filmsnutten, det som tjejen i rosa t-shirt lyckas få till!

I mitt träningspass igår var hopp en av ingredienserna. Jag har en begynnande träningsvärk, men det är inte bara hoppens fel utan kombinationen. Det blev nämligen flera (5 st) övningar som ställer höga krav på snabba muskelfibrer i benen i en cirkel. Hög puls, massor av svett och en "Bambi-på-hal-is-känsla" i benen blev det omedelbara resultatet. Eftersom jag tränade barfota kändes det även rejält i fotsulorna efteråt. Just den känslan omedelbart efter ett pass brukar betyda rejäl träningsvärk, vilket jag gillar att få emellanåt!

Som med all träning gäller det förstås att öka intensiteten stegvis. Om hopp inte ingår i din träning idag, så börja inte studsa omkring i vartenda pass, utan nöj dig med en gång i veckan och i en övning för att vänja lederna vid högre belastning.

Adventskalender lucka 15

2010-12-15T05:47:00.004+01:00

En viktig del i den mentala träningen för mig är att ta del av äventyrshistorier där människor utsatts för svåra förhållanden och fått kämpa på gränsen till sin förmåga. Det hjälper mig att tänka att vilket ultralångt lopp jag än springer och hur trött jag än blir så kan jag vara säker på att det finns någon slags inre kraft som bär mig framåt, så länge jag själv vill vidare. En av de mest fascinerande och inspirerande historierna är den om Aaron Ralston, en amerikansk äventyrskille, som fastnade med armen mellan en stor sten och en klippvägg när han var ute på en helgutflykt. Den blev bok för några år sedan och nu har boken blivit film:

127 timmar

Här i Sverige får vi vänta till den 11:e februari nästa år innan vi kan se den på bio. Men den som väntar på något gott...

Boken finns om du är otålig...

...kan läsa boken så länge! Det som fasscinerar mig allra mest i denna och andra berättelser om överlevnad är att även om du tror att slutet är nära så finns så väldigt mycket kraft kvar. När vi var små brukade pappa säga något i stil med: "om du tror att du inte orkar mer så har du hälften av krafterna kvar". Nu är det inte alls så att jag längtar efter att få utsätta mig för livsfara. Det känns galet nog att springa t.ex. 100 miles, som jag gjorde förra året. När tröttheten och grinigheten sätter in, då påminner jag mig själv om t.ex. Aaron och vad han faktiskt kunde klara av. Trötta ben och låg energinivå blir plötsligt en bagatell...

Adventskalender lucka 14

2010-12-14T05:57:00.007+01:00

Varning, varning! Detta är en riktig nörd-lucka! Jag gillar verkligen att träna utomhus och temperaturen behöver nog krypa under -20 om jag ska överväga att stanna inomhus. Som tur är gör den inte det så ofta där jag bor. Mörker, däremot är definitivt inget hinnder. Det finns ju:

Pannlampa!

Pannlampor finns i mängder av modeller och kvalitéer. Senaste åren har de stora tillverkarna kommit med nya värstingmodeller för träning. Jag äger en av dem, Petzl Ultra för 4500 kronor(vikt 495 gram inklusive största batteriet). Men jag har även en liten smidig reservpannlampa, Petzl Tikka Plus 2 för 500 kronor, som lätt går ner i fickan (vikt 83 g inklusive batterier).

Att springa med pannlampa ger en speciell äventyrskänsla, tycker jag. Platser där få andra springer eller vistas en vinterkväll blir plötsligt mer tillgängliga. Löpmöjligheternas värld vidgas. Dessutom blir känslan att jag springer lite fortare och är mer fokuserad.

Vilken är då skillnaden mellan lamporna, eftersom det skiljer en hel del i vikt och pris? Jag gjorde ett helt ovetenskapligt test här hemma igår kväll. Jag gick ut och ställde mig 4-5 meter från vårt fågelbord. Utan lampa såg det ut såhär:

Med svagaste ljuset på den lilla lampan, som sägs ha en brinntid på närmare 140 timmar blev fågelbordet synligt, men inte så mycket mer:

Om jag istället använde mig av starkaste ljuskäglan ser det ut på detta vis:

Men håll i hatten, för när jag bytte lampa och justerade in det svagaste ljuset på värsting-lampan (ca 34 timmars brinntid i detta läge) såg det ut såhär:

Och i det starkaste läget, som visserligen laddar ur batteriet på knappt 4 timmar, men ändå:

Löpning kan verkligen bli en prylsport! Det finns många tillbehör som ger den där extra friheten att kunna springa precis när, var och hur du vill. För mig, som delar värsting-lampan med en skidälskande sambo, var det värt extra pengar för en riktigt bra lampa. Kanske är det på grund av lampan som jag verkligen gillar mörkerträningen? Hade jag bara haft en billig variant kanske jag hade dragit mig för att ge mig ut utanför gatubelysningen?

Adventskalender lucka 13

2010-12-13T05:23:00.003+01:00

I Lucia-luckan har jag lagt en liten övningssekvens, som också kan bli en utmaning eller ett test, om du vill:

Kettlebell "Björnen"

Kettlebells lockar till mycket fart, fläkt och action! Notera att Linus på filmen tränar barfota! "Björnen" behöver inte göras på tid, det är lätt att stressa och bli slarvig i utförandet och då är det inte säkert att den är så snäll mot rygg och axlar. Men det gäller förstås all träning -vi behöver lära in rätt rörelsemönster först för att det ska bli riktigt, riktigt bra.

Adventskalender lucka 12

2010-12-12T07:01:00.003+01:00

Använder du mp3-spelare under träningspasset, eller ser du kanske rentav på tv? Du kanske inte alltid tycker att själva träningen är kul, men jag lovar att det finns mycket effekt att tjäna om du lär dig:

Fokusera!

Håll upp ditt pekfinger framför dig på rak arm. Lägg märke till hur du kan fästa blicken intensivt vid pekfingret och verkligen upptäcka alla dess detaljer. Du kanske hittar form, linjer, hudveck m.m. på ditt eget pekfinger som du aldrig tidigare lagt märke till. Medan du fokuserar blicken på pekfingtret kan du lägga märke till hur bakgrunden i rummet blivit suddig och diffus och där är det svårt att upptäcka detaljerna. Det går att göra precis tvärtom också: att försöka fokusera på bakgrunden, försöka se hela omgivningen på samma gång. Det är omöjligt förstås. Och samtidigt som du anstränger dig att mejsla fram rummets detaljer kan du lägga märke till hur pekfingret i förgrunden blivit alldeles suddigt och diffust.

Så fungerar blicken och så fungerar även tanken. Om du hela tiden distraherar hjärnan med annat så får den aldrig lära sig att känna efter och registrera musklernas och ledernas feedback. Det är svårt att hitta känslan i själva aktiviteten om du samtidigt ser på tv, men visst kan du bli trött och hitta den där "sköna känslan efteråt".

Fokus i steget. Diffus omgivning? Foto: Sara Ringström

Jag menar inte att mp3-spelaren skall hamna i papperskorgen eller att du aldrig kan låta tankarna segla iväg på annat håll. Ibland kan det vara just det som behövs. Men att under vissa träningspass eller vissa stunder under passet se till att verkligen hålla sinnena skärpta på vad som pågår i din egen kropp kan ge dig oväntat positiva träningsresultat! Det gör sällan så ont eller känns så obehagligt som du kanske först föreställer dig (om du inte är skadad förstås, men det är en helt annan sak). Föreställ dig dina tankar som en skarp laserstråle som du kan rikta mot valfri kroppsdel och verkligen fokusera till 100% på hur det känns just där och just nu.

Adventskalender lucka 11

2010-12-11T05:29:00.003+01:00

Vad vet du om din fysiska form just nu? Säkert har du en känsla i kroppen: bra eller dålig. Eller så är du osäker. Det är enkelt att ta reda på var du står:

Gör ett fystest!

En riktig klassiker för att testa löpkonditionen är Cooper-testet, som kom redan på sextiotalet. Det kommer inte att ge dig några exakta siffror, men åtminstone ett hum om var du står idag. Under 12 minuter springer du nära din maxfart och mäter hur långt du kommer. Sedan är det bara att kika i nedanstående tabell för att få svar.

Kom ihåg att "ett test är inget test", utan det är när du återtestar och upptäcker en förbättring (eller försämring) som du kan utvärdera dina insatser och veta vilket resultat ditt träningsupplägg gett.

Du kan naturligtvis även göra styrketester, till exempel genom att räkna hur många armhävningar du orkar göra. Dina tester bör förstås vara relevanta för det du vill bli bättre på. Hur mycket du orkar lyfta i bänkpress kan aldrig ge svar på din förväntade tid på Vätternrundan.

De flesta blir otroligt inspirerade av att göra tester, men glömmer att sätta upp ett utmanande (men realistiskt) mål med träningen utifrån testresultaten (se lucka 1 i kalendern). Därför blir det sällan något återtest och därmed heller ingen utvärdering av upplägget. "Vi kan väl vänta ett par veckor till, det har varit stressigt på jobbet" är en av många ursäkter jag fått när mina kunder bävar inför ett återtest. Då tycker jag att det är viktigt att ta tjuren vid hornen och ändå göra testet för att se vad en stressig period på jobbet och uteblivna träningspass faktiskt fått för inverkan på den fysiska formen. Många av oss är otroligt prestationsiriktade och när vi tror att vi inte lyckats så sätter vi hellre på skygglappar än att se sanningen i vitögat. Och kanske lever vidare i lögnen att läget inte är så illa, trots allt.

Adventskalender lucka 10

2010-12-10T05:53:00.003+01:00

Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju. Och extra roligt blir det faktiskt att:

Träna tillsammans!

Du kan dessutom slå två flugor i en smäll och både träffa polarna och ta hand om kroppen. Utan tvekan är det de som regelbundet går på gruppträning eller har en personlig tränare som stannar längst hos oss på Sats. Förmodligen är det dessa som får bäst träningsresultat också, eftersom det krävs en viss ihärdighet för att bli starkare, snabbare och snyggare. Men någon sådan undersökning tvivlar jag starkt på att vi gjort...

Genom åren har jag ibland haft en och annan kund som köpt personlig träning för att få sällskap på gymmet. Kategorin damer i övre medelåldern som kanske inte tränat på många år och som känner sig otrygga i att gå in på en gruppträningsklass. PT:n blir någon att snacka med under passet.

En annan kundkategori hos en PT kan vara kompisarna eller makarna som vill träna tillsammans och få skräddarsydda övningar samt någon som kapar dösnacket när det går överstyr. Just nu har jag ett par väninnor som tränar tillsammans, med mig som PT. Vi har fantastiskt roligt och kan ofta lägga in små tävlingsmoment i passen, vilket just de här tjejerna gillar jättemycket.

Jag hade bara tränat på egen hand innan jag började plugga efter gymnasiet och en av mina nya vänner drog med mig till studenternas gympa på Fysiken i Göteborg. Hela första terminen gick jag där mest för att jag skulle hinna träffa henne. Vi satt alltid och babblade en stund i bastun efter passen. Och under själva gympan blev det lite tävling mellan oss två. Två till tre gånger i veckan hängde vi på Fysiken, vill jag minnas. Och en dag framåt jul när jag efter duschen smörjde in mina torra ben med bodylotion upptäckte jag att jag fått muskler! Naturligtvis hade jag haft dem där hela tiden, men de hade liksom inte gjort så mycket väsen av sig och jag hade aldrig tänkt på att gympan faktiskt kunde göra mig stark. Jag gick ju mest dit för min kompis skull.

Löpning är också på väg att bli en gruppaktivitet. Vi kommer att få se mycket av löpgrupper för vanliga motionärer hos de stora träningskedjorna framöver. Några är redan igång. Så finns det också speciella löpevent, som det från Salomonbutiken imorgon klockan 12 (se Salomons facebooksida) och Årets första långpass.

Se bara till att du inte hänger upp din träning och dina mål helt och hållet på din kompis. Vad händer om kompisen blir sjuk eller flyttar? Låt oss hoppas att det inte påverkar din träning på så sätt att du lägger den på hyllan utan strävar vidare.

Adventskalender lucka 9

2010-12-09T05:52:00.002+01:00

Efter en ovanligt tuff förkylning är jag på god väg att bli 100% frisk igen, vilket är jätteskönt! Igår körde jag ett lätt styrkepass på eftermiddagen och lyckades med att få kommentaren "vad hårt du kör". Jag log och nickade tillbaka. "Vänta tills jag blir frisk, så ska du få se på grejer", tänkte jag för mig själv.

I dagen slucka gömmer sig inte bara en, utan varianter med flera övningar som jag just nu längtar efter att få göra:

Dumbbell split lifts

Film från www.crossfit.com

Jag fick frågan på bloggen för länge sedan vad som är funktionell styrketräning. Både "Turkish Getup" som finns bakom lucka 3 i kalendern och dessa övningar är strålande exempel på detta! Flera rörelser kombinerade som ställer flera krav: t.ex styrka + balans, explosivitet + bålstabilitet etc.

I början känns det naturligtvis svårt om du inte tränat på det här sättet tidigare. Särskilt de explosiva momenten brukar vi vuxna tycka är kluriga. Kanske inte så konstigt om du tänker efter: i vuxen ålder slutar vi att hoppa och skutta omkring. Vi slutar att leka och klättra i träd och rusa runt. Våra snabba muskelfibrer får väldigt sällan stimulans i vardagslivet och nervbanorna måste liksom återuppväckas ur sin slumrande tillvaro. Struntar vi i det helt så kommer kroppen att prioritera bort dem när vi blir gamla och de förtvinar, helt enkelt. Så länge vi ser till att ge dem arbete kommer de att finnas kvar.

Adventskalender lucka 8

2010-12-08T06:46:00.002+01:00

Jag är verkligen inget stort fan av hemträningsprylar. De flesta blir stående som ett slags dåligt samvete och samlar damm. Träningsutrustning gör sig bäst på gymmet och det gäller även dagens tips, även om den tar väldigt liten plats och kan packas ned i en väska och nyttjas nästan var som helst:

TRX

Tillverkarens reklamvideo nedan sätter fantasin i rullning och sedan är det bara att leka loss! Det kan bli nästan hur lätt eller hur tungt som helst. I det stora landet i väst finns det gruppträningsklasser med detta redskap. Det verkar kul!

Det jag gillar med TRX är att det är så enkelt. Men enkelheten ställer stora krav på disciplinen om du ska göra träningen hemma på egen hand. Kanske läge att bjuda hem en vän i så fall och träna tillsammans med honom eller henne?

TRX finns att köpa i Sverige och det medföljer en dvd med träningsprogram. Detta kan vara ett bra tips till tomten. Tips på inköpsställen i Sverige är till exempel här, här eller här.

Adventskalender lucka 7

2010-12-07T05:14:00.005+01:00

Våra fötter får tillbringa mycket tid instoppade i ett par skor. Och skor behöver vi, ingen tvekan om saken. Men jag tror att alla små muskler i fötterna också behöver få träning, för vi är ju inte skapta för att gå omkring i ett par dojjor, egentligen.

Stärk dina fötter!

Det handlar inte om att släppa skorna helt och hållet, speciellt inte i löpsammanhang. Du har kanske sett "skorna" på bilden ovan någon gång? Eller "handskar för fötterna" som jag brukar kalla dem. Det är nog fyra år sedan jag upptäckte dem första gången. De hade precis börjat importeras till Sverige och jag fick ett par för ett bra pris och började styrketräna i dem. Något annat användningsområde såg jag inte just då, speciellt inte eftersom jag hade ett par beigea med vit sula som var groteskt fula.

Försäljaren nämnde något om att springa i dem och jag tyckte att det verkade galet. Det tog lång tid innan jag provade det och hittills har jag bara sprungit på löpband, som längst 3 km. Men det finns entusiaster som helt bytt ut sina vanliga löparskor och kör utomhus i dessa eller liknanade skor. Eller helt barfota på sommarhalvåret.

Nu var inte denna kalenderlucka tänkt som ett reklaminlägg för just dessa skor, utan som ett tips att emellanåt, ett par gånger i vekan kanske, lämna skorna på hyllan under träningspasset. Du har kanske möjlighet att köra barfota (på yoga, t.ex.) eller tar ett par strumpor som du inte är speciellt rädd om. Och är du sugen på att testa på löpbandet så börja både kort och lugnt och definitivt med sockar på fötterna (bandet blir ganska varmt och bränner under fotsulorna).

Numera jobbar jag så gott som hela dagarna med fossingarna i mina "handskar för fötterna" och jag tycker mig ha stärkt dem ordentligt. De väcker stor munterhet och många frågori träningslokalen och emellanåt ser jag någon annan som har ett par på fötterna under träningspasset. En tjej provade att genomföra ett SatsCorePuls-pass i sina, men det var inget hon gjorde om eller skulle rekommendera andra.

Adventskalender lucka 6

2010-12-06T05:21:00.002+01:00

Som en rolig och effektiv variation i ditt träningspass, den går att tillämpa på i stort sett vilken övning som helst:

Tabata!

Vad som krävs är det berömda tidtagaruret och att en rejäl uppvärmning är avklarad. Sedan utför du övningen i 20 sekunder, vilar i 10 och upprepar detta åtta gånger. Totalt tid bli alltså 3 min 50 sek för varje Tabata.

Tabata har tagits fram av en japansk professor med samma namn. Han experimenterade framförallt med konditionsträning, men detta går även att tillämpa på vilken övning du vill, t.ex. situps. Det är meningen att du ska hålla ett jämnt tempo och helst orka lika många repetitioner i åttonde intervallen som du gjorde i den första. Med planering kan du gå på nästa Tabata-övning utan att vila, så får du ett riktigt tufft träningspass!

Intervallerna är riktigt korta och det underlättar om en kompis eller tränare kan hjälpa dig att ha koll på tiden. Det finns även Tabata-timers som applikation till iPhone om du råkar äga en sådan.

I det stora trendsättande landet USA är Tabata hett inom träningsvärlden. Snabba resultat på korta pass går hem där. Jag ser det som en rolig varitaion både för egen och kunders del. Upplevelsen av ett sådant här träningspass är att tiden bara flyger iväg. Märkligt, det där: hur roligt kunderna än tycker det är att träna så verkar de ändå alltid väldigt nöjda när passet är över...

Adventskalender lucka 5

2010-12-05T06:25:00.005+01:00

Du har säkert varit med om att orken tryter eller att du känner dig trött några timmar efter lunch. Har du planerat in träning under em/kväll och tänker äta middag efteråt är det viktigt att du ser till att fylla på med energi för att kunna genomföra ett kvalitativt träningspass. Därför:

Ät mellanmål!

Mellanmålet skall vara komponerat så att du bli precis lagom laddad för träningspasset. Undvik att bli proppmätt, det är den akuta hungern som skall stillas så att kroppen blir trygg med att ta i. Just mellanmål verkar vara det som är svårast att få till i en bra kost. När jag ger kostråd till mina kunder fastnar vi ofta i diskussioner kring detta. Varför?

Jo, vettiga mellanmål kräver nämligen en viss planering. De snabba lösningarna i livsmedelsaffären eller kiosken är också snabba i ett annat avseende: de höjer blodsockret för snabbt och för mycket, så att du får en svacka igen strax innan det är dags för träningspasset. Du behöver något som portionerar ut energin i ett långsammare tempo. Det får dessutom gärna innehålla alla tre energigivande näringsämnen: kolhydrat, protein och fett.

Fruktsallad med t.ex. keso som tillbehör kan vara ett vettigt mellanmål. Foto: Sara Ringström

Du bör äta ditt mellanmål ett par timmar innan träning om du kommer att genomföra ett tufft konditionspass och ungefär en timma före ett styrketräningspass. Energin börjar då lämna magsäcken och hinner ut i blodomloppet där den kan användas i dina arbetande muskler.

Mer än en gång har jag sett människor krokna under träningspasset och i vissa extrema fall även svimmat för att de ätit för lite och för dåligt. Det känns väldigt onödigt att utsätta kroppen för den risken när det är så enkelt att planera in ett bra mellanmål. "Men jag glömmer bort att äta mellanmålet" har någon sagt. Mitt tips är då att ställa in ett alarm på mobiltelefonen, så attdu blir påmind. Precis som Skalmans "mat-och-sovklocka".

Tips på vettiga mellanmål (fyll gärna på med fler bland kommentarerna!):

Grovt bröd med grönsak proteinrikt pålägg: mager ost, keso, kalkon, hummus etc.

Yoghurt med osockrad müsli

Fruktsallad med nötter och keso

Knäcke med kokt ägg och lite kaviar

Pannkaka (ugns-/vanlig/plättar)

Jag har ibland tillverkat en slags risifrutti, där jag kokat både ris- och korngryn för en bättre mättnadskänsla. Gör en större sats och du har mellis för några dagar framöver! Recept hittar du här.

Adventskalender lucka 4

2010-12-04T07:16:00.003+01:00

Oavsett om du har träningen som en naturlig del av vardagen eller vill komma igång, kan det vara bra att tänka till och stärka dig själv genom att skaffa dig själv några kloka ord på vägen.

Skaffa ett motto!

När vi personliga tränare på Sats presenterar oss med en beskrivning på en tavla på vårt center förväntas vi ha ett motto som ytterligare förtydligar vår identitet som tränare. Jag har länge använt ett från Nike. Nä, inte "Just do it", även om jag gillar det uttrycket väldigt mycket. "Make it happen" kommer också därifrån och jag gillade det eftersom det låter en aning mjukare i mina öron, men ändå bestämt. Det är upp till mig att förverkliga mina drömmar, genom handling.

I början av veckan hittade jag ett nytt motto. Det var under intervjun för Sats Magasin som jag plötsligt kom på ett nytt svar på frågan. Säkert har jag läst eller hört det någonstans, men just då kändes det som att jag kom på det alldeles själv: "Träna och trivs".

I skogen kan jag träna och trivas! Foto: Sara Ringström

Det finns studier som visar att ju bättre syreupptagningsförmåga du har, desto mer tillfreds är du med ditt liv. Eller kalla det lyckligare om du vill. Och lycka är väl det vi alla jagar efter i dagens samhälle, när vi vet att vi har tak över huvudet och mat för dagen?

En riktigt trivsam liten löprunda hade Helena och jag i Edsviken igår. Snöläget sänker definitivt tempot men det spelar verkligen ingen roll när det finns så mycket vackert att se på under tiden. Vi stack ut strax efter klockan 16, så det hade hunnit bli mörkt. Allting var täckt av snö och i fönstren på de pampiga villorna lyste allehanda adventsdekorationer. Ja, utomhus i buskar och träd också, för den delen. Julstämningen var påtaglig och tillsammans med snön blev effekten fantastisk!

Det verkar kunna bli liknande förhållanden idag, så ut och spring med er! Eller promenera! Träna och trivs! Själv har jag vaknat med snuva och lätt feber och kommer att ta det lugnt.

Adventskalender lucka 3

2010-12-03T05:27:00.001+01:00

Bakom dagens lucka döljer sig en övning, självklart en av mina favoriter. Jag har många favoriter, men den här kvalar definitivt in på topp-5.

Turkish getup!

En sökning på webben ger mängder av resultat i form av videoklipp på denna övning. Det finns allt från 15 sekunder utan instruktion till hela föreläsningar om varje liten detalj i utförandet. Du behöver inte nödvändigtvis en kettlebell. En hantel eller bara din knutna näve kan också fungera. I slutändan gör du övningen i ett svep, från liggande till stående och givetvis även på båda sidor, d.v.s. även med vänster hand riktad mot taket. Det är nu du märker om träningslokalen verkligen blivit ordentligt städad... Om inte, så har du gjort det jobbet på en kvadratmeter.

Adventskalender lucka 2

2010-12-02T05:20:00.003+01:00

Nästa träningstips i kalendern är även det en grundläggande detalj som kommer att hjälpa dig till framgång, oavsett idrott och nivå:

Börja från bålen!

Visste du att vi har fyra lager magmuskler som smiter åt kring midjan som en korsett? Är vi starka i dessa kan vi avlasta trycket mellan diskarna i ländryggen, något som förebygger många ryggproblem. Ibland glömmer vi lager ett, transversus, som inte kan skapa någon rörelse i bålen utan istället drar åt som ett brett bälte för att ge stöd. När vi lyfter något tungt bör vi spänna detta innersta bälte maximalt för att skydda ryggen. Det är den muskeln som aktiveras reflexmässigt när du t.ex. hostar.

Ibland glömmer vi att träna lager två och tre också, obliquerna, de som gör att vi kan rotera i bålen. Men sällan glömmer vi det yttersta, fjärde lagret, rectus abdominis, eller sexpacket eller tvättbrädan eller magrutorna eller vad vi nu väljer att kalla dem. Men se till att träna samtliga, det är dagens tips! Om crunches är din enda magövning så är det dags att utöka övningsbanken. Du må ha hur svällande biceps som helst eller kanske ett par extremt spänstiga ben, men finns inte bålstyrkan där som ett stöd så kommer du förr eller senare att gå sönder.

Straka bålmuskler hela vägen inifrån och ut? Foto: Sara Ringström

Det finns många roliga sätt att träna magen. På Sats har vi klasserna Core och Pilates som fokuserar extra på just detta. Magen kan tränas med egen kroppsvikt, med balansboll, med kettlebell, med skivstång, med hantlar, med medicinboll, med maskiner... ja, på hur många vis som helst.

Dessutom samverkar starka magmuskler med staka muskler kring höften och starka muskler kring skulderbladspatiet. Så om du ska träna någon slags styrketräning, då är det magen du i första hand skall inrikta dig på. Och vill du gå vidare för att verkligen bygga hela kroppen stark, då behöver du grunden i en stark mage.

Adventskalender lucka 1

2010-12-01T05:57:00.004+01:00

Skapade jag höga förväntningar igår när jag presenterade min idé om en adventskalender? Höga eller låga förväntningar, återstår att se om kalendern kan leva upp till dem.

Med tanke på mitt yrke och största intresse (Personlig Tränare respektive traillöpning) så kommer innehållet att vara träningstips. Ett nytt tips bakom varje lucka. Det kommer att vara blandad nivå på tipsen, men låt oss börja kalendern med ett som gäller för alla som vill börja träna eller som redan tränar:

Sätt ett långsiktigt mål och våga sikta mot toppen!

"Det är ingen idé att du skyndar dig om du inte vet vart du ska. Då vet du ändå inte när du är framme". Nånting i den stilen lär den kloka gula björnen Nalle Puh ha uttryckt. Mål är motiverande på alla träningsnivåer. Jag har skrivit mycket om det förut här på bloggen. Men eftersom det är ett av mina bästa tips så kommer det tillbaka.

Toppen på julgranen vid Sollentuna centrum är högt upp, men kulorna och lyktorna i ansiktshöjd är nära...

Med ditt huvudmål som utgångspunkt kan du sätta delmål och utifrån det närmsta delmålet får du veta vad du kan göra idag för att nå dit. Ett annat klokt citat med många, många år på nacken: "Även en tusenmilaresa börjar med ett steg" (Lao-Tse).

Om du inte redan har ett mål, så blir första uppgiften givetvis att sätta ett som du sedan bryter ner i delmål och skrid därefter till handling genom att redan idag göra något som tar dig det första steget mot målet. Det kan t.ex. vara att sätta det på pränt och placera det där du ofta kan se det, på kylskåpet eller vid datorn kanske. Ett mål kan vara hur mycket och vilken träning du vill genomföra fram till julafton. Tillsammans kanske vi kan bevisa att decemberstressen kan minskas om vi tar hand om våra kroppar.

När gav du dig själv en utmaning senast? Det kanske är dags nu...

Adventskalender

2010-11-30T05:25:00.002+01:00

Nedräkningen från 1:a december till julafton var oerhört viktig för mig när jag var liten. När jag tänker tillbaka och lever mig in i känslan så pirrar det i kroppen än idag. Det var något magiskt med att se och/eller höra ett avsnitt på radio eller tv (tror att jag följde båda) och sedan få öppna luckan för att se vad som fanns gömt inuti. Ibland så bara kunde jag inte hålla mig och pillade upp en lucka i förväg. Det blev alltid en omöjlighet att försöka dölja ingreppet och jag ångrade mig alltid efteråt, men kunde liksom inte motstå frestelsen ibland...

I år tänkte jag bjuda på en adventskalender här på bloggen. Det allra mest spännande med den är att den eventuellt inte hinner bli fullbordad under dennna webbadress. Om det gör den extra eller mindre spännande att följa är upp till dig att avgöra. Och vad den kommer att innehålla får du veta först när det är dags för lucka nummer 1, d.v.s. imorgon.

Snön ligger vit på taken...

2010-11-29T07:12:00.002+01:00

...endast ultralöparen är vaken. Så kändes det igår morse när klockan ringde 5.00. Ute var det alldeles tyst och mjuk fluffig snö hade lagt sig överallt. Löpturen började genom bostadsområdet som blivit vackert adventsdekorerat med ljusslingor i träden, stakar och stjärnor i husfönstren. Jag kan bara inte ta in i min hjärna att hösten gått så fort och att det faktiskt lackar mot jul!

Efter en stund nådde jag fram till sjön Norrviken, som var täckt av ett lager is och snö. Här såg jag de första tecknen på att någon annan var vaken och ute denna tidga söndagmorgon: spår i snön av en människa och en hund. Dittills hade jag sett en hel del rådjursspår på gatorna och gångbanorna. Men någon människa såg jag inte förrän efter en timmes löpning. Och det finns kanske inte så många anledningar att knata ut en tidig söndagmorgon i slutet av november? Min anledning var att chansen att mitt löppass skulle bli av ökade eftersom resten av dagen var uppbokad.

Den uppbokningen bestod i att vi lovat hjälpa till vid en flytt. Min sambos syster flyttar ihop med sin kille och lägenheten är alldeles nybyggd, ljus och fräsch. Dessutom har de sålt av det mesta av sina gamla bohag, så att de kunnat beställa nya, gemensamma möbler och en del av dessa kom i platta paket och skulle monteras. Vi var effektiva i både kartongbärande och möbelmontering. Den enda paus vi tog var för lunch och sedan jobbade vi vidare. Jag började fundera på om det finns lag-VM i IKEA-möbelmontering. Då kanske vi borde ställa upp?

Väl hemma igen var det dags att plugga SatsCorePuls inför veckans byte av musik och koreografi. Men koncentrationen låg någonstans kring 2 på en skala från 1 till 10, så jag fick vila en stund och titta på ögonlockens insidor innan jag kunde plugga vidare.

Nu väntar en ny, spännande vecka! Att den innehåller fortsatt snölöpning råder inte minsta tvivel om. SatsCorePuls-pluggandet fortsätter också. Några andra spännande saker är också på gång, som ett reportage för vår medlemstidning Sats Magasin, t.ex.

Min stil

2010-11-27T05:29:00.002+01:00

Om du skulle be vänner/släkt/kollegor beskriva dig, vilka ord och värderingar skulle då dyka upp? Och skulle samma saker dyka upp om de skulle beskriva dig för någon annan, utan att du själv hörde?

Att utstråla de värderingar som jag har är något av en hjärtefråga för mig. Jag vill bygga ett "varumärke" och låta det lysa igenom i allt jag gör. Det bygget kommer kanske aldrig att bli klart. Som allra bäst mår jag när jag lever som jag lär, och jag ser det som ett kvitto på att jag är på rätt spår i livet.

Häromdagen satt jag och en av mina PT-kollegor och funderade över vilka olika stilar vi har som tränare på vårt center. Det skulle gå att göra en karikatyr över var och en av oss. Kollegan har skaffat sig en image som den som kör skivstångsövningar med alla sina kunder. När jag tänker efter har jag sällan sett honom på någon annan plats i träningslokalen än vid vårt lyftarpodie (skivstång med ställning och ett vibrationsdämpande material att stå på). Det skulle i så fall vara vid roddmaskinen. Så har han också lagt in önskemål om att få flytta en av roddmaskinerna till den delen av lokalen, ha ha!

Min stil: klockan! Foto: Sara Ringström

För egen del sysslar jag med funktionell träning på tid. Gärna små cirklar med 3-5 övningar som skall göras antingen på kortast möjliga tid eller under ett bestämt antal sekunder. Jag är nog också den av oss som låter mest: peppar, hojtar och skriker "kom igen nu, bara tio sekunder kvar!". När jag frågade en annan kollega vilket attribut som var mitt av alla träningsreskap vi har så svarade hon "tidtagaruret" utan en sekunds(!) tvekan!

Jag förväntar mig också att mina kunder har mycket eget driv. Något jag absolut inte vill vara är en tjatande, moraliserande morsa. Mina kunder har chansen att ge allt utan att för den skull hamna på knä bredvid papperskorgen. Det har hänt att jag fått sms i stil med "Idag har jag träningsvärk överallt utom i vänster lillfinger" och då blir jag glad! Glad för att jag själv gillar att ha träningsvärk och glad för att jag vet att minnena från träningspasset inte går spårlöst förbi, utan hänger i ett par dagar. De flesta av mina kunder gillar att ha träningsvärk, det får dem att känna sig duktiga.

De flesta som går runt på egen hand i centret tillämpar det jag brukar kalla för "mysträning": att ägna några sekunder åt att dra/trycka/lyfta i en maskin och sedan vila minst tre gånger så lång tid, kanske sms:a en kompis, läsa en tidningsartkel eller bara sitta och filosofera en stund. Många är lite rädda för att kämpa, ta i och bli svettiga. Så kommer de antingen att sluta träna när resultaten uteblir, eller så tar de förnuftet till fånga och ändrar sin träning för att komma vidare. Webben, gruppträning eller personlig tränare kan vara inspirationskällan.

11 december

2010-11-25T20:36:00.004+01:00

Om du bor i Stockholmsområdet eller råkar befinna dig i krokarna den 11/12, så boka in din trailrunningtimme till klockan 12.00. Start från Salomon Concept Store på Norrlandsgatan mitt i city.

Jag möter dig där iklädd en sådan här tjusig blå jacka, så sticker vi iväg en timme. Och tro mig, det finns trailrunning nära city om du inte redan visste det.

Mer information om hur du anmäler dig till detta trevliga träningstillfälle finns inom kort på Salomons facebooksida. Håll koll!

Snö, snö, snö

2010-11-24T21:15:00.003+01:00

Stockholmsområdet har fått vinter på riktigt nu. Det varnas för trafiksvårigheter och snökaos överallt. Vädret är ett tacksamt samtalsämne och gör att vi tillsammans kan förskräckas över långa restider, frusna fingrar och andra besvärligheter som snön och kylan för med sig.

Min resväg till jobbet blev en löptur. Kvart över sju stack jag iväg och det rådde en magisk tystnad i snöfallet i gryningen. Först kändes det kyligt, men när jag blivit varm var det en härlig upplevelse att ta sig fram över blank is och genom djupa snödrivor. Genom snön var det svårt att hålla ett högt tempo, men jag hade tidsmarginal nog för de extra 2-3 minuter som snön sinkade mig. En dusch och en kopp te senare var jag redo för dagens arbete.

Arbetsdagen blev något sönderhackad. En miserabel beläggning på min lunchklass (snökaosets fel?), sjuka kunder, kunder som trillat och slagit i svanskotan och så till slut Helena, som visade sig bli dagens höjdpunkt. Löpning stod på vår agenda, vad annars? Ut i snön och blåsten bar det, samtidigt som det mörknade ute. Nere vid Edsviken fick vi en motvind som såg till att blästra våra kinder med de vassa små snäökorn som yrde omkring i luften. Ett av våra samtalsämnen blev förstås väder. Att inget väder hittills stoppat oss från en löprunda känns mentalt stärkande. Vi tog en ny väg. Vi höll på att springa vilse, men kom på rätt spår igen och kunde efter 10 km pusta ut med en smarrig smoothie i Sollentuna Centrum.

Efter kvällsklassen (Pilates) var jag en aning sugen på att ta bussen hem, men peppade till slut mig själv att dra på löparkläderna och jogga sakta hemåt. Det gick lugnt och var behagligt. Inte många andra människor, eller bilar heller för den delen, i rörelse. Nu är jag nöjd och ganska trött i både knopp och kropp. Jag kommer att sova gott inatt.

Ny medlem i familjen

2010-11-23T21:10:00.004+01:00

Ja, i löparskofamiljen, alltså... Utan att jag vet exakt hur det gick till så fanns det ett par skor i ett paket på posten. Vinterns skofamilj har nu utökats från tre till fyra par.

Så fjäderlätta att jag knappt trodde att det var sant. "Det måste vara en tom skokartong", var min första tanke. Ännu otestade utomhus, men inne på köksgolvet kunde att stabilt gummigrepp i golvet anas. Jörgen trodde nästan att jag menade allvar när jag skojade om att jag skulle sova med dem på inatt.

Jag önskar mig lite barmark, för det är där jag just nu har bäst referenser. Lätt, snyggt, greppvänligt är en bra start på listan över egenskaper hos en terrängsko. Men jag ropar inte "hej" förrän jag fått testa dem på riktigt, i tuffa förhållanden. Vit advent kan vänta. Jag vill ha barmark, 3 plusgrader och en skvätt regn, tack!

Jag äger inte så många löparskor...

2010-11-22T21:04:00.005+01:00

Det var vad jag trodde tills jag samlade ihop dem och räknade dem till sju par. Det blev en salig blandning dojjor hemma på hallgolvet. Dags att rensa och det är inget problem att välja bort de mest slitna. Tre par blir kvar. Resten åker ut. De är antingen trasiga eller har totalt nedslitna sulor. Tillsammans har de gått åtskilliga mil. De enda som inte varit med på något lopp är de rosa Icebug-skorna. Mellan 1100 och 1400 kronor är vad de kostat per par, så det kunde varit en hel förmögenhet i en hög.

Det är något visst med att springa i november, i mörkret, kylan och fukten. En morgon i förra veckan såg det ut såhär när jag kom fram till jobbet:

Och i helgen var jag med om den kallaste och blötaste rundan på Järvafältet på många månader. Jag hade valt rätt kläder och kunde plöja på i ler- och vattenpölarna, det kändes faktiskt ganska härligt när jag accepterat de långsamma kilometertiderna samt fått upp värmen i kroppen. Men att det aldrig blev riktigt ljust, inte ens mitt på dagen, det får mig att längta till andra sidan julhelegen, när dagarna blir allt längre och ljusare.

Det kommer att bli en spännande vinter på många sätt! Följ mig på bloggen, för snart händer det grejer...

Underbar diskussion

2010-11-21T08:08:00.003+01:00

Hur bra vill du bli på din idrott? I det här fallet gäller diskussionen löpning och en bra tid på milen. Läs gärna denna diskussion och reflektera! Mycket av det som sägs stämmer in på många andra områden i livet. Här råder en ovanligt sansad stämning för att vara en diskussionstråd på ett internetforum (i alla fall fram till 8-tiden på söndagsmorgonen, vad som händer sedan kan ingen veta).

Jag tror att vi alltid har en valmöjlighet, i varje given situation. Sedan gäller det att ha råg i ryggen och stå för sina val. Kom ihåg, återigen: det finns inga misslyckanden, bara resultat av dina insatser!

Zumba-cykel-succé

2010-11-20T06:53:00.003+01:00

Vissa ord är magiska och skapar intresse. I träningsbranschen är (tyvärr) "fettförbränning" ett sådant ord och det har hängt med skrämmande länge. Andra ord eller uttryck går upp som en sol och ner som en pannkaka. Oavsett vad som kommer att hända i framtiden så är "Zumba" just nu oerhört attraktivt, framförallt bland kvinnliga motionärer.

Jag såg det först på tv-shop, men nu har Zumba vuxit sig ur dumburken och dyker upp lite överallt på flera stora träningskedjor i landet. Och gissa vilket ord som förekom i tv-shopreklamen när dvd:n för hemträning skulle säljas in? Just det: "fettförbränning"! Det passar så fint in i ett samhälle där vi blivit ganska lata, överkonsumerar mat och kraven på underhållning samtidigt växer.

Cykel i grupp (eller spinning som det ibland lite slarvigt kallas) är just nu inte särskilt hett, men den träningsformen verkar vara bestående och känns trygg på så sätt att den är enkel och passar nästan alla.

Min cykelklass på fredagar 17.30 fick i höst hård konkurrens när Zumba kom in på gruppträningsschemat och hamnade på fredag klockan 17. Under våren var det bra tryck på cykelklassen och några fredagar hade till och med väntelista uppstått. Under hösten har jag fått nöja mig med halvfull klass. Jag kände mig tvungen att agera! Men hur?

När jag en dag hörde och såg vår fantastiska Zumba-instruktör Karin öva på sin klass, slog det mig: den där musiken går ju alldeles utmärkt att cykla till! Latinska, medryckande rytmer borde vara som klippt och skuret för en cykelklass. Med Karins hjälp hittade jag musik till 55 minuter och så satte jag igång att komponera ihop och öva. Dessutom marknadsförde vi min klass som "Zumba-cykel" på en stor tavla i entrén till centret. Och vips! så blev den fullbokad!

Frågorna haglade förstås under veckan. "Vad är det där för något?", "Zumba-cykel, hur går det till?" o.s.v. Intresset var väckt och vi i personalen fick en chans att prata om träningsformen cykel med dem som kanske inte alls varit nyfikna på den tidigare.

Igår var det alltså upp till bevis! Jag bestämde mig för att skoja till det lite extra och få deltagarna att minnas denna speciella fredag. Därför införskaffade jag den här fantastiska klänningen, som hkändes lite "salsa"-aktig och egentligen inte alls är min stil:

Till klassen kom en brokig skara deltagare: unga, gamla, tjocka, smala, gamla cykelrävar, nybörjare, tjejer och killar. I sista stund lyckades jag övertala en triathlon-kille att hänga på! Nu skulle jag överdriva om jag säger att stämningen var uppslupen, det är den sällan på cykelklasser, men förhållandevis mycket tjo och tjim bjöd deltagarna på. Och i halvtid, när den riktiga Zumbaklassen var slut i salen bredvid, kom Karin in och skakade loss framför oss. Och deltagarna hängde på!

Jag kunde enkelt konstatera att det varit värt besväret att göra en Zumba-cykelklass. Det gick åt många timmar för att kunna bjuda på dessa 55 minuter. Men nästa fredag är jag tillbaka i mer vanlig cykelform. Förhoppningsvis med medryckande rytmer även då. Och kanske en och annan ny deltagare...

Gillade du den fantastiska leopardklänningen, så hittar du den här.

Helan och halvan

2010-11-18T06:44:00.002+01:00

Vätternrundan på 30 mil är en lång utmaning. Hur tuff den blir beror förstås på väder, cykel och tempo samt en del andra förhållanden. Men lång är den, inget snack om saken.

Den har en lillebror (eller -syster, kanske?) som är hälften så lång, med dubbelt så vacker! Halvvättern. I beskrivningen på hemsidan kan följande läsas om Halvvätterns bana: "Halvvätterns 150 km långa banan börjar söderut från Motala innan den vänder tillbaks igen efter Tällekullen över slätten.

Banan är mycket vacker, varierad och lagom utmanande för både nya och vana cyklister. Starten sker i grupper under morgonen/förmiddagen och målet stänger inte förrän till kvällen vilket innebär att du har hela dagen på dig, om du vill."

Jag väljer att göra Halvvättern som ett genrep inför den stora rundan, eftersom det här loppet körs helgen före. 2009 startade jag i Halvvättern för första gången och 2011 blir min andra halva. Det blir verkligen ett riktigt cykeltema den här juniveckan. "Helan" är fullbokad sedan mer än en månad tillbaka, men här finns det platser kvar.

Till nästa cykelsäsog blir det kanske verklighet av min dröm att införskaffa en landsvägsracer i rätt storlek. Motivationen till min cykelträning sitter kanske inte helt och hållet i själva cykeln, men jag är övertygad om att det blir en gnutta roligare med mer behaglig sittställning så att mina starka ben kan få komma till sin rätt.

Plugga

2010-11-16T06:14:00.003+01:00

Varje kvartal byter vi musik på Sats förkoreograferade klasser, av vilka jag instruerar SatsCykel (Odenplan torsdagar 12.00) och SatsCorePuls (Sollentuna tisdagar 17.00 och Odenplan fredagar 11.00). Nästa byte sker den 1:a december. I min hand har jag fått skivorna med ny musik och papperen med hur det skall instrueras. Så nu gäller det att plugga, plugga, plugga!

Foto: Unn Tiba

Dessutom har jag lovat mina CykelPuls-deltagare en specialklass på fredag kväll. Vi skall cykla till Zumbainspirerad musik! Ett eget val att sätta ihop och plugga in den klassen, men icke desto mindre jobb för det. Innan jag själv blev instruktör förstod jag nog inte riktigt hur mycket jobb det ligger bakom en gruppträningsklass. Samtidigt är det verkligen jätteroligt att kunna presentera en ny klass för deltagarna. Men allra bäst är jag som instruktör när jag är så trött på koreografi och musik att jag nästan kräks på den. Det är då kroppen gör allting automatiskt och jag kan fokusera på att verkligen peppa deltagarna att göra sitt bästa!

Nattliga löparäventyr

2010-11-14T11:15:00.003+01:00

Men först några ord om mina nästan nya skor som verkligen fått bekänna färg det senaste dygnet. Något som de klarade med bravur! Under våren och sommaren har jag sprungit i ett par likadana (Nike Lunarelite) med i en ljusare färgnyans. Först när jag bytte ut dem märkte jag hur slitna de blivit. Dessa har ny spänst och är dessutom passande nog svarta inför höst- och vinterturerna. Oavsett färg sätter leriga rundor ändå sina spår:

Jag har överlevt alla åtta ultraintervaller! De första sju milrundorna gick på exakt samma bana. Underlaget förändrades något från tidig lördagmorgons is till natten mot söndag då isen till största del lösts upp och bildat ett mjukt lager lera. Mina varvtider (varje varv var för övrigt 10,12 km långt) blev följande:

1: 58 min 28 sek

2: 57 min 22 sek

3: 56 min 43 sek

4: 56 min 52 sek

5: 56 min 38 sek

6: 57 min 46 sek

7: 61 min 34 sek

8: 62 min 41 sek

Notera jämnheten tidsmässigt i de sex första intervallerna! På bara ett par timmar lyckades jag med bedriften att ladda om för att orka ännu en intervall i nästan exakt samma tempo. Vad hände sedan i sjunde och åttonde? Det är vad detta blogginlägg kommer att handla om.

Upprepningen springa, duscha, äta, ladda upp resultat och vila blev snudd på tjatig till slut. Jag såg verkligen fram emot att slutligen få gå och lägga mig och sova utan att behöva sätta klockan och maka mig ut på ännu en runda. Metodiska upprepningar och mönster på det här sättet är inte riktigt det jag trivs bäst med, även om det bara skulle göras åtta gånger. Egentligen gillar jag inte att springa flera varv på samma bana heller (med undantag för Ursvik Ultra), men nu valde jag det för att kunna jämföra mina varvtider på ett rättvist sätt.

Den näst sista intervallen hade start vid midnatt. Mörkret var kompakt och små, lätta snöflingor singlade glest genom luften. Jag väntade mig inte att möta en enda människa ute i skogen, så dröm om min förvåning när det står en tjej med en hund i vägkanten efter att gatlyktorna upphört och mörkret tagit vid. Inga reflexer, men däremot glänste hundens ögon i pannlampsskenet. "Hej hej", hälsade jag och sprang kvickt förbi.

Nu var jag hjärtligt trött på banan. Jag tyckte mig känna igen varenda pöl, varenda sten, varenda gren... Och jag märkte att jag vid samma avsnitt på banan tänkte samma tankar som föregående varv och jag visste också exakt när GPS-klockan skulle pipa till och vibrera på armen för att markera varje tillryggalagd kilometer. Det kändes hur uttjatat och o-spännande som helst. Därför bestämde jag att den sista milrundan skulle bli något helt annat och det ändrade min upplevelse av banan när jag bestämt att jag inte sprang den för näst sista, utan för allra sista gången.

Med bara 400 meter till min "mållinje" får jag se ett par ögon glänsa till i pannlamps-skenet igen. Mitt på vägen! Ibland stannar ett rådjur till, men de brukar snabbt se till att trava vidare när de inser att någon är på väg mot dem. De här ögonen stod stadigt kvar mitt på vägen. Då inser jag att det måste vara hunden som jag mötte på väg ut på fältet. När jag efter ca 100 meter kommer fram ser jag tjejen ligga halvvägs i diket. Huvudet och axlarna ligger uppe på asfalten och resten av kroppen i det riktigt leriga och skitiga diket. Hon är alldeles kritvit i ansiktet och jackan är öppen. Snöblandat regn faller rakt ner i ansiktet och på bröstkorgen eftersom hon bara har en tunn och ganska urringad tröja under jackan.

Jag stannar förstås och lyser henne rakt i ansiktet med min ganska starka pannlampa. "Är du okej?" frågar jag och hon mumlar ett ja till svar och börjar skruva lite på sig. "Du kan inte ligga här i kylan" fortsätter jag och det är när hon svarar att det inte alls är kallt som jag förstår att hon är stupfull! Bokstavligen.

300 meter kvar till min mållinje. Ska jag springa dit först, stoppa klockan (jag har en bra tid på gång) och sedan återvända till henne? Nä, jag bestämmer mig för att få henne på fötter först. Det går inget vidare. Varje gång hon är på väg att resa sig upprätt får hon bakvikt och ramlar tillbaka ner i diket. Där har hon vatten upp till halva smalbenen. Riktigt smutsigt dikesvatten. Inte ens när jag tar ett stadigt grepp om hennes hand och underarm tycks det hjälpa. Jag ber henne luta sig framåt, men så fort hon är på väg upp tappar hon kontrollen igen. Det är inte så enkelt att hjälpa en vuxen person som är alldeles lealös.

Hunden verkar nästan tycka att läget är genant och travar in i hästhagen bakom henne medan rullkopplet sträcks ut. Den har till slut lyckats trassla in kopplet mellan staketstolparna och blir fast. Så bra, då kan jag få tjejen att släppa kopplet och på allvar med ett grepp om båda hennes händer få upp henne ur diket. Väl uppe på vägen har hon svårt att stå rak. Jag hämtar hunden, ger henne kopplet, frågar om hon bor i närheten (det gör hon) och om hon klarar sig själv nu (vilket hon påstår sig göra). Hon ser ut som att hon just sprungit Tjurruset i dunjacka och lädertövlar, ungefär.

Jag spurtar mot mållinjen, släcker pannlampan och ställer mig lite vid sidan av vägen så att jag får en chans att se och höra henne komma vinglande mot bostadsområdet. När jag på håll ser henne kliva in i en trädgård kommer samtidigt en bil med påslaget extraljus utifrån Järvafältet. Kanske någon som varit ute och letat efter henne? Eller ännu värre, någon skummis som kommer att få syn på en ensam onykter tjej i mörkret? Jag joggar bort mot trädgården där jag såg henne försvinna in och där står hon och hunden. "Är du hemma nu?" ropar jag samtidigt som bilen passerar på vägen bakom oss och när hon svarar ja och jag ser att hela huset är ordentligt upplyst springer jag vidare hemåt, kall och frusen.

Sista intervallen springer jag bara runt, runt i vårt bostadsområde. Det regnar. Jag känner mig som en halvvaken robot och aptitavsaknaden efter intervall nummer sju gör benen extra tunga, så att tiden blir usel. Jag borde tvingat i mig mer än blåbärssoppa och banan. Men i mål kommer jag i alla fall och det känns fantastiskt skönt att nyduschad få krypa ner under täcket och sova på riktigt!

Allt är möjligt

2010-11-13T19:34:00.002+01:00

"Inga nya milrekord"... Pyttsan! Jag slog ett nytt för idag på min femte runda!

När jag kom tillbaka hem serverades risgrynsgröt av Jörgen som fixat och donat i köket medan jag var ute. Han är inte särskilt förtjust i att jag springer, springer och springer. Men av kärlek pysslar han ändå om mig och sköter markservicen.

Ut i mörkret

2010-11-13T17:28:00.002+01:00

Fjärde intervallen blev den sista i dagsljus. Nu är det mörker som gäller för de fyra sista. Pannlampan är laddad. Benen börjar bli en aning sega och nu slår jag nog inga nya milrekord för den här tävlingen.

Löparenergi

2010-11-13T13:46:00.003+01:00

Mellan intervall tre och fyra laddar jag med:

Kaloririkt och lätt att få ner när aptiten börjar svikta och jag ändå behöver energi. Den tredje 10 km-intervallen gick helt okej och jag kapade nästan en minut till tidsmässigt. Nu är det mer lera än is på min bana och jag sprang i mina Nikeskor, som knappt går att känna igen efteråt...

Jag mötte två islandshästar och två andra löpare. Annars syns inte så mycket folk på det novembergrå Järvafältet en dag som denna. Ikväll och inatt lär jag säkert bli ganska ensam.

Det blev dubbat

2010-11-13T10:27:00.002+01:00

Dagens andra milrunda kändes bra mycket lättare än den första och resultatet blev också en dryg minut snabbare. Den här gången fick jag en bättre överblick över isläget ute på Järvafältet eftersom det nu hunnit bli ljust. Kanske kan det gå att springa i vanliga skor, men med dubbarna kunde jag känna mig 100% säker i ett par av de riktigt isiga småbackarna.

Ute på min milbana är det en salig blandning av bar asfalt, is, lera och bar grusväg. Därför ser skorna ut såhär eftertvå rundor. Notera den lilla isbildningen under vänsterdojans framfot. Vädret är precis så skönt kyligt och grått som november brukar vara. Och på något underligt sätt är det ganska vackert.

Lite mer än en timma kvar till mil nummer tre. Jag har duschat av mig svetten, tankat energi i form av Overtim´s 640 (fransk måltidsersättning för uthållighetssporter) och saffransgifflar. Däremot har jag misslyckats med att tanka över mina GPS-filer till tävlingssidan på jogg.se, så jag är inte med i tävlingsklassen som jag hade hoppats på. Men jag springer ändå vidare...

Grevens tid

2010-11-13T08:24:00.002+01:00

Idag är det alltså dags för ultraintervallerna, 8x10 km med start var tredje timma. Första start 06.00.

Jag hade satt mobilen på väckning 4.45 för att kunna ladda med en lätt frukost och en kanna kaffe. Men det blev inte så, mobilen tappade batterikraft under natten och när jag mitt i min oroliga sömn sträckte mig efter den för att kolla vad klockan var upptäckte jag att den var helt död. Bästa att ladda den då, så jag klev upp, gick ut i köket för att hämta laddaren och upptäcker att de gröna digitalsiffrorna på microvågsugnen visar 5:55!

Nu gällde det att handla snabbt! Jag hade 15 minuter på mig att komma iväg för att kunna delta i tävlingsklassen. Jag fick glömma frukost och kaffe och i panik leta fram dubbade skor, GPS-klocka och pannlampa. Klockan 06:04 knatade jag iväg, halvsovande. Benen kändes tunga och de första 4 kilometerna gick åt till att vakna. Först då slog det mig att jag ju faktiskt hade sällskap av massor av löpare, men på andra platser runtom i landet! Mitt ute i skogen i mörkret kom den insikten och det kändes häftigt! Jag ångrade inte mitt beslut att störta iväg oförberedd.

Någon drömstart på detta tävlingsdygn blev det knappast. På tom mage och alldeles yrvaken är det svårt att göra en bra mil.

Nu laddar jag för intervall nummer två. I magen har det landat en lätt frukost och två muggar kaffe. Fortfarande känner jag mig nyvaken. Just nu funderar jag på vilka skor jag skall välja eftersom ca 25% av min runda är isbeklädd. Det blir nog dubbat, trots att det är en aning obekvämt på barmark.

På skidor

2010-11-12T05:06:00.004+01:00

En svensk klassiker verkar vara en härlig utmaning, tycker jag! Flera olika motionsformer som håller dig igång hela året är ju kanonbra. Dessutom blir det variation för både hjärnan och kroppen med skidor, cykel, simning och löpning.

Jag både läste och hörde igår att det är dags för säsongens premiärlopp på skidor i Bruksvallarna. Det var dit jag åkte på träningsläger när jag bestämt mig för att göra klassikern och att låta den starta med Vasaloppet.

Skidstadion, Bruksvallarna

Jag hade inlett klassiker-karriären med att anmäla mig till Vasaloppet redan på våren för tre år sedan. Jag ville åka det riktiga loppet eftersom sambo Jörgen berättat för mig hur gärna han ville återgälda det publikstöd han själv fått under sina tio Vasalopp. "Då kan han ju heja både på mig och tusentals andra", tänkte jag. Men jag höll min anmälan hemlig till början på hösten. Då blev det ju dags att skaffa utrustning och så började tidningen "Vasalöparen" dyka upp i brevlådan.

Mina minnen av skidåkning från barndomen var till 99% positiva. Pappa och mamma tog ofta ut oss i 4 km-spåret som passerade inte långt från vårt hus. Vintrarna på 70- och 80-talet var liksom vitare på något sätt. Varm choklad och äggsmörgås i en ryggsäck, solig glänta, det finns några riktigt idylliska foton hemma i familjealbumet.

Mina övriga referenser bestod av det jag sett av världseliten på tv. Gunde Svan, Torgny Mogren, Charlotte Kalla, Marcus Hellner med flera som jag suttit bekvämt inlindad i en filt och hejat på en iskall vintereftermiddag. Visst är längdskidor en underbar sport! Och det ser så lätt ut när de fullkomligen flyger fram i spåren! Dessutom hade en PT-kollega påpekat att just skidor borde vara min sport, med den styrka och kondition som jag besitter vore skidåkning idealiskt.

Verkligheten visade sig vara något helt annat. När vi gett oss ut i Bruksvallarnas iskalla värld med nästan hur mycket välpreparerade spår som helst brast det redan efter tre kilometer och jag satt på knä i snön med Lille Skutt-tårarna sprutande ur ögonen. Där och då bestämde jag mig: det blir inget Vasalopp! Bittert ångrade jag mitt beslut att inte ta med löparskorna på träningslägret. Jag hade ju tänkt att jag skulle svischa fram på skidor i mil efter mil, så det skulle helt enkelt inte finnas tid för löpningen.

Jag sprang ändå. I mina klumpiga vinterkängor från Salomon. Inte minsta flexibilitet i sulan och vikten på kängorna ska vi inte prata om, men det spelade mindre roll när det var 20 minusgrader ute. Som tur var visade sig mina nyinskaffade skidåkarkläder passa lika bra till löpning.

Det ser nu ut som att skidorna kommer att få gå ett Vasalopp trots allt, men det är knappast mina pjäxor som knäpps fast i bindningarna, utan MarathonMias...

Ingenting är omöjligt. Om min vilja att åka Vasaloppet varit riktigt, riktigt stark så hade jag sett till att kämpa vidare och kunna ta mig de nio milen med hedern i behåll. Men jag ansåg det inte värt den möda jag skulle behöva lägga ner på att lära mig åka. Det skulle ta massor av tid från annan träning, som löpning t.ex.

Glad trots snöslask

2010-11-10T22:00:00.002+01:00

Tack alla ni underbara som kommenterade i förra inlägget! Idag har jag varit så glad att inte ens snöslasket kunde rubba humöret.

Lycklig över att det finns en så fiffig uppfinning som vattentäta sockar (Seal Skinz) fick jag en härlig promenad till jobbet i förmiddags!

Gilla läget

2010-11-10T08:10:00.002+01:00

"Är du sådär glad jämt?". Den frågan får jag emellanåt. Och jag brukar svara att jag är glad nästan jämt. Underrubriken på den här bloggen är "Gilla läget! Livet är enkelt och kul!", därför att det är precis så jag ser på livet. Jag väljer att vara glad nästan jämt. Ingenting blir lättare för att jag deppar eller surar, varken för mig själv eller någon annan. Jag kan inte påverka världen, men jag kan påverka min egen attityd till världen runtomkring mig, hur jag upplever och tolkar den.

Foto: Sara Ringström

Den här insikten har jag vunnit med hjälp av andra människor. Jag tror inte att jag är född naturligt glad och lycklig på något sätt, jag har fått lära mig det på livets stig (åh, så klyschigt klokt det låter, inte sant?). Och jag är fantastiskt tacksam för det.

Förra veckan såg jag ett avsnitt av "Grannfejden" på tv. Robert Aschberg satte sig ned med grannarna som grälade och bad dem berätta lite mera om sig själva, så att de kunde lära känna varann och kanske få förståelse. En kvinna som hette Eivor fick börja. Hon inledde med att beklaga sig över att hon minnsann varit med om mycket i sitt liv. Många svåra sjukdomar. Så berättade Eivor om hur sjukdomarna begränsat henne och tagit hennes energi och att hon numera kände sig mycket trött. Och det var också i princip allt vi tittare fick veta om Eivor.

Om du blir ombedd att berätta om dig själv, hur inleder du då?

Vill inte sitta still

2010-11-09T04:57:00.002+01:00

Tidigare i bloggen har jag nämnt att jag emellanåt har stora luckor i mitt dagsschema som personlig tränare. Så gott som varje dag blir det någon eller några "håltimmar" mellan kunder och gruppträningsklasser. Egentligen är det givet, de flesta vill träna före eller efter jobbet/skolan.

Den här tiden passar jag ibland på att träna själv. Det brukar vara väldigt lugnt och skönt ute på träningsytan. Men jag kan ju inte bara träna och träna och träna.... En del av dessa timmar tänker jag att jag skall använda till planering, mailkonversation och telefonsamtal. Lite kontorstid, helt enkelt. Administrationen kring mina kunder och klasser får jag sköta på den här övriga tiden. Vi har ett fantastiskt fint kontor med pärmar, dator, pennor, telefon och allt som hör ett kontor till.

Men jag kan inte sitta still! Kontorsjobb verkar helt enkelt inte vara min grej. Så fort någon kollega ska ta en kaffe, gå ett ärende eller kanske träna själv så tenderar jag att haka på. Allt som innebär att jag måste lätta på rumpan från skrivbordsstolen lockar enormt! Ibland bara "måste" jag själv gå en runda i Sollentuna Centrum och kolla läget. Klockan tickar och så blir jag arg på mig själv för att det tog så lång tid alternativt inte alls blev av att jag gjorde de där administrativa sakerna. Inte undra på att chefsjobbet inte passade mig. Det innehöll en massa tid framför datorn och i telefon.

Att sitta på bussen till och från jobbet ger mig ochså myror i benen, jag märker attjag blir rastlös och spänd. Alltså springer jag dit och hem idag.

Åretruntlöparen

2010-11-08T05:12:00.002+01:00

För många motionslöpare är säsongen nu över. Under de mörka och kalla månaderna hittar de alternativa träningsformer, gärna inomhus. Löpband kan vara ett alternativ för att hålla igång benen i löpsteget lite då och då. Men i ärlighetens namn så är det inte speciellt motiverande att inte komma någonstans när du springer. Däremot kan det vara ett ypperligt sätt att träna psyket!

Fram till för några år sedan resonerade jag likadant och lade ner utomhusträningen. Rädslan att frysa eller att halka tog överhanden och med stor sannolikhet tappade jag både kondition och teknik över vintern.

Foto: Sara Ringström

Numera är löpningen med mig året runt och varje årstid har sin charm! Rätt utrustning är förstås ett måste. När temperaturen kryper ner mot noll, eller under, föredrar jag långa tights, underställströja i ull och en vindjacka. Mössa och vantar blir en självklarhet. När start och mål sker i anslutning till en varm lokal (hemma, jobbet eller liknande) behövs oftast mindre kläder än du först tror. Det är helt okej att frysa en aning den första kilometern, för när du väl ångat igång vill du också kunna bli av med överskottsvärmen och inte svettas alltför mycket. Blöta, svettiga kläder i minusgrader kan snabbt göra dig nerkyld.

I år har jag skrivit snöskor på önskelistan till jultomten. Det är ju omöjligt att veta om vintern blir vit, låt oss ändå hoppas på det. Har aldrig provat att förflytta mig i snöskor, men jag är hemskt nyfiken.

Snart dags för ultraintervaller

2010-11-06T07:02:00.004+01:00

Redan i september nämnde jag i ett inlägg helgen med ultraintervaller, planerad till november. Tiden har rusat sedan dess, känns det som. Nästa helg är det nämligen dags!

Tävlingen har blivit ännu mera seriös sedan initiativtagaren Krister fått hjälp av jogg.se med att lägga upp en särskild sida innehållande officiell rapportering för ultraintervall. Det kommer att kunna koras en ultraintervallsegrare samt presenteras en resultatlista där! Absolut inget måste att vara med och tävla, för det finns även en motionsklass. Men jag lockas av att finnas med på resultatlistan och därför gäller det att smida planer för att kunna prestera mitt allra bästa när det blir dags.

Det som kommer att hända är följande: 10 kilometer skall springas 8 gånger under ett dygn. Första start är klockan 6 på lördagsmorgonen och sedan går starterna var tredje timme fram till klockan 3 på natten mot söndag. Det går bara att registrera det aktuella 10km-loppet fram till nästa start, alltså behövs tillgång till internet och det går inte att slå ihop två lopp och springa 20 km på ett bräde för att få längre vila. Om du inte fuskar, förstås, det går ju inte att kontrollera.

Den stora utmaningen här är givetvis att du kommer att bli mer och mer sliten för varje intervall, både fysiskt och mentalt. Låt oss säga att det tar knappa timmen att genomföra ett lopp. Då har du två timmar på dig fram till nästa start. Vad ska du äta? Ska du duscha? Är det någon idé att komma ner i varv och sova en kort stund?

Med viss rutin från ultralopp även på udda tider på dygnet tror jag mig ha en strategi som kan fungera. Det ska verkligen bli skoj att testa den i skarpt läge nästa helg! Min utgångspunkt blir hemifrån, med genomtänkt påfyllning kylskåp och skafferi. Eftersom jag vill vara så snabb som möjligt väljer jag en relativt platt runda som till största delen består av grusväg. Nya Nikeskor behöver vara införskaffade och lätt insprugna tills dess.

Detta blir säsongens sista "tävling" och sedan väntar många veckor av träning, träning och åter träning innan det framåt vårkanten börjar bli dags för Ursvik Ultra, min absoluta favorit! Det har varit ett minst sagt intressant löparår 2010 som lett till många nyttiga insikter och bäddat för revanschens år 2011!

På hemväg

2010-11-05T05:19:00.002+01:00

Det tillhör verkligen inte vanligheterna att min arbetsdag är slut vid lunchtid. Därför kändes det som en ovanlig torsdag igår. Trots att det blåste kyligt stod solen högt på en blå himmel när jag lämnade underjorden på Sats Odenplan strax före klockan 14. Jag stack nog ut lite med trekvartslånga tights och tunn vindjacka bland alla påpälsade höstflanörer. Och hade det inte varit för att min avsikt var att springande ta mig hemåt så hade jag varit väldigt avundsjuk på alla tjocka mössor och vantar som jag såg.

Min avsikt var att handla nya Nike löparkor och sedan springa hem i dem. De gamla har fullständigt utslitna sulor och ett hål vid tån, så det är verkligen dags. De är faktiskt en ganska sorglig syn, men har förstås burit mig många mil på grus- och asfaltvägar.

Det var nog inte meningen att jag skulle köpa nytt just dena torsdag, för när jag närmar mig Runners Store på Vasagatan upptäcker jag att jag glömt mitt Visa-kort i fickan på min Sats-väst som hänger kvar i mitt skåp i personalens omklädningsrum på Sats Odenplan. Bara att vända igen. De gamla skorna får alltså hänga med nån vecka till.

Såhär sent på hösten blir det en häftig upplevelse att starta löprundan i solsken och landa hemmavid i mörker. Min vanliga cykelväg till och från stan kändes otroligt ospännande när jag hade så gott om tid. Därför blev det en utökad tur som gick via Brunnsviken. Sol, vind och vatten var huvudingredienserna på första halvan. Reflexer och gatlyktor kryddade den andra.

Fråga en PT

2010-11-03T21:30:00.002+01:00

Personliga tränarnas kontor har en stor glasvägg ut mot träningsytan med alla maskiner och redskap. Det är verkligen inget ställe där vi gömmer oss, utan tvärtom. I eftermiddags satt jag där en stund för att kolla mina mail samt sortera lite papper. En ung, blond tjej med en iPod på armen kommer fram till dörren (även den i glas) och jag vinkar till henne att det är okej att kliva på.

"Får jag ställa en snabb fråga till dig?" undrar hon. Jag kan knappast svara för personliga tränare i allmänhet, men åtminstone jag gillar att svara på träningsfrågor så mitt svar till henne blir givetvis "givetvis". Nyfiket sträcker jag på ryggen, spetsar öronen och undrar vad som skall komma. "Hur tränar man bort det här?" får hon ur sig samtidigt som hon lyfter ena foten från golvet och nyper tag högt upp på ena lårets insida. Det är inte så speciellt mycket hon kan greppa tag i, men ett par centimeters tjocklek har nog "det där" som hon uppenbarligen inte gillar att ha på sin kropp.

Suck... Den här typen av fråga är aldeles för vanlig. Jag brukar alltid svara med sanningen: din kropp har lagrat underhudsfett där, inte speciellt mycket och när du lyfter upp benet sådär och nyper tag hårt, ja då finns det något att klämma i eftersom musklerna är helt avslappnade. En del frågeställare klämmer tag på överarmens baksida samtidigt som de håller upp armbågen i axelhöjd. Samma svar där. Ibland trillar poletten ner redan vid det svaret, men det händer att de frågar vidare. Det hände idag. "Men HUR blir jag av med det?" envisas den blonda tjejen. Nu blir jag lite mer ironisk i mitt svar och säger att "du sitter väl inte i insida-lår-maskinen och kämpar i tron att den gamla myten om punktförbränning fungerar?". Innan hon svarar nej hinner jag uppfatta en mycket snabb och generad blick på just den maskinen.

För oss som jobbar med träning är det en gåta hur lite kunskap det ibland finns om hur kroppen fungerar. Det här är kanske jämförbart med att fråga en kock om hur man kokar ett ägg. Och samtidigt är det tacksamt, för om någon verkligen vill veta och verkligen vill lyssna på svaren, har vi otroligt mycket att ge. Kunskap som kan förbättra livskvalitén.

Jag hoppas att jag kan få mina kunder att sluta fokusera på problemen för att istället upptäcka glädjen i träningen och kunna se och känna sina framsteg. Naturligtvis försökte jag få den blonda tjejen att förstå att en personlig tränare skulle kunna vara nånting för henne, på ett snällt sätt. Det gick inte den här gången, men förhoppningsvis har jag väckt en tanke.

Dags att byta tränare?

2010-11-01T21:35:00.002+01:00

När jag fick reda på träningsmålen i november funderade jag några sekunder på att byta tränare... Målet är 429 löpta kilometer innan det står 1/12 i almanackan. Tio marathon! Dessutom är det ett krav att jag tränar dynamisk rörlighet varje dag för att hålla mig smidig och skadefri. Inknölat tillsammans med allt detta är 2 stycken styrkepass per vecka, funktionell styrketräning är att föredra.

Det känns ju skönt att det finns en tränare som tror att det här är genomförbart och som kastar ut utmaningen. För jag är inte sen att hugga den. Men är inte målen lite väl högt satta?

Vad min tränare heter? Det är ju jag...

Vintertecken

2010-10-31T18:31:00.003+01:00

Foto: Sara Ringström

Ännu ett tecken på vilken årstid vi är på väg in i är det kompakta mörker som breder ut sig redan på eftermiddagen nu när klockan visar vintertid. Ett annat är att det nuförtiden ligger fler gula löv på marken än som sitter kvar på träden.

Vi har redan planerat julschemat på jobbet och nu är det snart dags att gräva fram adventsstjärnor och -stakar ur förrådet. Vantar och mössa finns ständigt nerpackat i väskan numera och jag har letat fram dubbskorna också, de står lättillgängliga men ännu inte synliga på skohyllan i hallen.

Det här är en av anledningarna till att jag gillar att bo här uppe i Norden, årstidernas växlingar. Allt det härliga ljus som vi översköljs med under sommaren får vi betala för med vinterns extremt korta dagar. Därför gillar jag mörkret, det är liksom en förutsättning för att kunna uppskatta ljuset.

Under en promenad i den bleka höstsolen igår kunde jag konstatera att hela Järvafältet ser, luktar och känns annorlunda jämfört med i somras. En ny värld tar form under hösten, stigarna verkar vara nya bekantskaper, trots att de leder mig till samma platser. Plötsligt lägger jag märke till en sten eller en bäck som legat gömd under frodig grönska. Jag har hunnit glömma hur det såg ut under tidig vår och snart hinner jag förhoppningsvis glömma hur det ser ut just nu, eftersom jag hoppas på ännu en vit vinter.

Den här grå, fuktiga söndagen, oktobers sista, passade fotograf-syster och jag på att fånga lite höstlöparkänsla... Fler fantastiska bilder kommer!

Mera mat

2010-10-30T07:51:00.002+02:00

Under fredagen hade jag verkligen fått energin tillbaka och klarade av allt det fysiska som fanns planerat i kalendern. Detta inbegrep bland annat en härlig löptur i behagligt tempo i solskenet. Solen stod lågt och träden är nästan kala, det känns att vintern är i antågande.

De flesta fredagkvällar brukar vi passa på att veckohandla och det bli oftast relativt sent. Dels för att jag faktiskt instruerar en CykelPuls-klass som inte slutar förrän 18.30 och för att det är skönt att det lugnat ner sig i butiken när de flesta familjer bänkat sig hemma för "fredagsmys" (jag avskyr ordet, men det kan vi ta en annan gång). Matvaruaffärer är fascinerande, tycker jag. Även om det är den jag besöker varje vecka så gillar jag att gå runt och titta på livsmedlen. Saluhallar och delikatessdiskar är ännu bättre!

Den här veckan behövde vi inte göra några jätteinköp, mest komplement för att kunna utnyttja sådant vi redan har hemma i frys och förråd. För mig hör mat och kreativitet ihop, det är skoj att kunna trolla fram nya kombinationer och rätter och jag känner mig duktig när vi äter sådant som vi odlat eller plockat själva. Vi har ett litet trädgårdsland där det i år växte rödbetor, kålrötter och gurkor. Plus att vi har två äppelträd och väldigt nära till skog med blåbär och svamp.

Efter att ha ätit ett kvällsmål med mannagrynsgröt(!) hamnade vi framför tv:n och zappade runt lite grann. Det verkade inte finnas så värst mycket sevärt och precis när vi var på vippen att ge upp dök det upp ett mycket intressant program på Kunskapskanalen. Det visade sig vara en tysk dokumentär från i år som handlade om hur mycket mat vi faktiskt slänger bort i västvärlden och av vilka anledningar den slängs, samt vilka konsekvenser det får för klimat och befolkning i andra delar av världen. Otroligt skrämmande! Missade du den, vilket säkert många gjorde, så finns den på svt Play till och med 23/11, klicka här för att komma direkt dit. Det är nyttigt att ifrågasätta vardagsbeteenden ibland, men jättesvårt att ändra dem förstås. Att ändra beteende i den här frågan skulle inte göra någonting mer besvärligt, tvärtom. Vi skulle kunna spara pengar och må bättre på en och samma gång.

Om du har en timme över i helgen, se dokumentären!

Tillbaka på banan

2010-10-29T06:43:00.002+02:00

Avsaknad av lust är ett tydligt tecken på att jag inte är 100% frisk igen. Kroppen håller på att återhämta sig efter tisdagens och onsdagens pärs. "Urvriden distrasa" skulle kunna beskriva känslan. Den vanliga spänsten, glädjen och energin fattas. Eftersom jag vet att det bara är en tidsfråga innan den kommer tillbaka, så kom jag trots allt iväg till min tidsmässigt väldigt utdragna arbetsdag. Tre timmars arbete på schemat, det låter säkert busenkelt men fördelades på detta vis:

6.00 PT-kund Sollentuna
12.00 SatsCykel Odenplan
17.00 PT-kund Sollentuna

Det fanns med andra ord gott om tid att ladda om efter varje arbetad timme och det var också precis vad jag gjorde. Jag petade i mig mellanmål, läste bok, pratade med kollegor, vilade lite i ett mörkt rum, cyklade mellan Sollentuna och Odenplan... Det som gjorde störst nytta för återhämtningen var faktiskt lunchklassen, SatsCykel. 45 minuter var ett lagom långt och hårt täningspass för att jag skulle få tillbaka aptiten och sedan fylla på med en hälsosam och matig "Super Salad" på Kura Café tillsammans med min vän Helena. Under eftermiddagen började jag känna att jag var tillbaka på banan igen!

Fredagen ställer lite högre fysiska krav och när kvällen kommer lovar jag att jag somnar gott (kanske redan i soffan)!

Magsjuk

2010-10-27T11:41:00.004+02:00

"Är du aldrig sjuk?" undrade en av mina kunder i måndags. Jag fick svara att jo, det händer väl att jag åker på nån förkylning emellanåt, som de flesta andra av oss. På tisdagen skojade jag och min närmsta chef om vad som skulle hända om vi plötsligt började må dåligt och behövde springa ut från en gruppträningsklass. Som instruktör, alltså, inte som deltagare. Som deltagare är det ju enkelt att bara lämna.

"När man talar om trollen så står de i farstun" enligt ett gammalt ordspråk. På tisdag eftemiddag blev jag sjuk, magsjuk.

Det började med en vag känsla av att något inte stod helt rätt till, men i första skedet var det omöjligt att säga exakt vad. Precis för min klass, SatsCorePuls, började jag förstå att det handlade om magen. Kris och panik! Den enda på vårt center som var i tjänst just då, 20 minuter innan, och som instruerar denna typ av klass hade lovat att vikariera på ett helt annat center denna afton. Bara att hålla tummen för att det skulle hålla. För vad skulle jag göra om jag plötsligt måste springa ut? Måste jag så måste jag, men det skulle vara oerhört konstigt och pinsamt.

Jag brukar ge järnet på den här typen av klass. För om jag tar i allt jag orkar, så tar deltagarna i 50-75% av sitt max. Den här gången gick det inte att satsa allt men jag lyckades faktiskt att genomföra hela träningspasset, om än lite disträ och matt. Efteråt var jag helt slut och funderade på om det var bäst att ta bussen hem för att korta ner restiden eller att promenera, för då skulle jag ju kunna kräkas närhelst jag behövde. Promenaden fick en chans, men det slutade ändå med bussfärd.

Det blev en plågsam kväll och natt med feber, smärta och allt det andra som hör magsjuka till. Att avgöra hur mycket eller lite jag sovit är omöjligt eftersom jag varit rejält omtöcknad. Nu börjar jag bli mer normal och har kunnat lämna sängen och sitta upprätt och till och med fått i mig en banan(!). Nu kan jag hoppas att tillfrisknandet accelererar så att jag får en normal dag imorgon. Vila, mat och dryck ska väl kunna hjälpa till i den processen. Problemet är bara att jag inte är hungrig eller speciellt sugen på någonting. Inte ens på gröt...

Gröt

2010-10-26T05:33:00.002+02:00

Smaka på ordet: "grrrööööt". Det låter närmast överdrivet präktigt och förknippas ofta med en gammaldags hurtighet. De flesta av oss tänker säkerligen på havregrynsgröt först av allt.

Jag hinner väldigt sällan äta middag på grund av mina något udda arbetstider. Gröt är ett perfekt alternativ som stadigt mellanmål på eftermiddag eller kväll. Och tro mig, det finns många fantastiska grötar därute som bara väntar på att upptäckas! En av mina favoriter är gröt på skrädmjöl, som antingen kan kokas med mjölk till en mer traditionell gröt eller stampas ihop till nävgröt. Jo, jag vet, nävgröt skall egentligen ätas med lingon och fläsk, men jag kan äta den som den är också, utan tillbehör.

Kolla in en hel samling med grötinspiration!

Ny kompis

2010-10-24T18:16:00.003+02:00

Min önskan om att få prova ryggsäckar som jag skrev om under veckan har till hälften gått i uppfyllelse! På Salomon lästes min blogg och VIPS så damp det ner ett paket att hämta på posten! En kort provtur under fredagen gav mersmak och Markusloppet sprang jag därför tillsammans med min nya kompis:

Den är både lätt, snygg och smart och vill du syna den i sömmarna så kan du titta närmare här. Eftersom den finns i både herr- och damversion så sitter den som gjuten på ryggen och midjebältet med sina smarta fickor hamnar för en gångs skull på exakt rätt ställe. Dessutom finns smarta lösningar för att bära med sig stavar och det hoppas jag behöva använda under sommarsäsongen 2011. Storleksmässigt blir den perfekt för vinterns alla löparäventyr.

Jag har inte lika stort hopp om att Raidlight läser min blogg (fransmän är dessutom inte kända för sina svenskakunskaper), men helt säker kan jag ju inte vara...

Ännu ett femmilslopp på meritlistan

2010-10-23T15:58:00.003+02:00

Markusloppet blev som jag befarat: en tung tillställning. Regnet hade upphört när vi samlades för start. Det höll upp under så gott som hela loppet också. Temperaturen var perfekt, runt tio plusgrader. Detta var det största startfältet hittills på det lilla(!) loppet som kan serva ca 40 deltagare.

Första 3 kilometerna går på ett motionsspår, sedan tar Skåneledenöver och det är den vi sedan följer till Genarp och banans enda (men naggande goda) kontroll. Efter de första stegen känner jag att något är knasigt vid höger häl och tror att jag råkat stoppa ner löpartightsen innanför hälkappan på skon. Det visade sig, när jag stannade efter 1 km, vara en vass liten sten. När jag plockade ut den förlorade jag kontakten med klungan, på gott och ont.

Jag sprang ensam uppskattningsvis 85% av tiden. Även om det gick tungt så kom inte de negativa tankarna, utan jag kunde njuta av omgivningarna som är makalöst vackra emellanåt. Löpningen är varierad och rolig för det mesta. Nu hade ju en jakt tyvärr satt stopp för banans allra mest utmanande backar. Istället fick vi hålla tillgodo med asfalt och grusvägen som inte kändes lika inspirerande.

Det gick som sagt tungt, men var ändå okej. Jag såg att jag hade en god chans att slå förra årets tid med bred marginal. Det kändes nästan som ett måste med tanke på banändringen. Då sprang jag fel! Efter en himla massa velande och telefonsamtal till arrangören blev mitt lopp till slut 2-3 km längre än de andras. Av fyra lopp i oktober har jag lyckats komma vilse på tre, det är nästan en bedrift i sig. Tiden blev tre minuter bättre än 2009, så jag kan nog ändå säga att jag har hedern i behåll.

Från prisbordet valde jag en löpar-T-shirt i dammodell (tog ingen till dig den här gången, Jörgen). Nu väntar bubbelpool och bastu på hotellet tillsammans med övriga Stockholmare!

Anländ i Lund

2010-10-23T06:30:00.002+02:00

Sömnen i en liggvagn blir sällan av högsta kvalité. Senast jag åkte nattåg hade vi en sovkupé men jag sov inte bättre för det. Det är svårt att sova gott på ett krängande tåg, helt enkelt. Precis när jag somnat kom konduktören och ryckte i lakanet och väckte mig för att få se biljetten. Strax innan min väckarklocka ringde i morse var hon där och ryckte igen och förkunnade att det var 20 minuter kvar till Lund.

Att jag i allra sista stund igår hade slängt ner ett paraply i väskan visade sig vara en väldig tur. Lund bjuds på regn den här lördagmorgonen. Det är kolmörkt men betydligt varmare än Stockholm igår kväll, där temperaturen kröp ner mot noll. Jag har promenerat genom staden och hittat hotellet där de andra Stockholmarna bor och tänker äta frukost med dem innan vi åker ut till Markusloppets start vid Skryllegården.

Kroppen känns lite stel och seg efter natten på tåget, men jag har stora förhoppningar om att det vänder så fort loppet kommer igång.

Nattåg

2010-10-22T21:41:00.002+02:00

För tredje gången 2010 åker jag nattåg. Lund är destinationen och imorgon bitti vaknar jag laddad för Markusloppet.

Sov gott!

Banändring

2010-10-21T06:51:00.002+02:00

Bara några dagar innan Markusloppet får vi deltagare reda på att det blivit en banändring. Det är en av de större markägarna längs den aktuella sträckan av Skåneleden som tänker bedriva jakt på sina marker i helgen. Ett av de backigare partierna på loppet försvinner och ersätts av... asfalt! Arrangörerna har varit vänliga och meddelat detta via mail, det tackar jag för.

Jag tycker verkligen att det är knepigt att springa på asfalt mitt i ett terränglopp, som i SUM till exempel. Jag hade bestämt mig för La Sportiva skorna, de som är odämpade och har riktigt stora gummidubbar för suveränt fäste i terrängen. Nu blir jag tveksam. Salomon Speedcross är totalt nedslitna på undersidan och jag har ännu inte fått ändan ur vagnen och skrubbat rent dem efter Tjurruset. Därmed är de inte ett alternativ. Kommer ca 8 kilometer asfalt att spela roll? När jag väl befinner mig på just den sträckan kommer jag förmodligen att tycka det. Och om jag snubblar i skogen på mina vanliga landsvägsskor så kommer jag att bittert ångra det valet.

Vilket litet, litet skitproblem som just nu är mitt allra största. Då förstår du hur bra jag har det just nu! Jag lever och trivs!

05:45

2010-10-20T07:16:00.002+02:00

Det blir starttiden för mitt morgonpass på Järvafältet denna onsdag. Arbetsdagen kommer att bli lång, så det här är den tid jag får till egen träning. Jag dricker kaffe och stirrar ut i ett kompakt mörker. När det är dags att gräva fram pannlampan blir jag smått irriterad över att ha glömt hur jag monterar batteriet på den smidiga lilla selen. Muttrande gräver jag vidare och hittar den "lilla" reservpannlampan. Den får duga, jag får hålla mig till grusvägarna och skippa stigarna.

Det är något speciellt med tidiga morgonpass när hela grannskapet fortfarande slumrar. Till min stora förvåning möter jag två glatt babblande tjejer ute på grusvägen i mörkret. De har också pannlampa. Efter det ser jag inte en människa, men däremot en katt som ligger och trycker i buskarna och en flock vilande nötkreatur i en hage. Det är ögonen som avslöjar dem. När pannlampans ljuskägla träffar dem så lyser de upp som reflexer i höstmörkret.

Det luktar jord och gödsel och jag ångar på längs grusvägarna i lätt, lätt duggregn. Varför gör jag inte detta oftare? Kanske för att jag haft riktigt tidiga morgnar senaste veckorna. 05:45 är okej, 04:00 känns faktiskt lite väl tidigt. Det betyder att jag skulle behöva gå och lägga mig senast 21 och då har jag ju knappt hunnit komma hem...

När jag skriver detta efter dusch och frukost har det inte hunnit bli riktigt ljust ännu. Nu är det verkligen höst! Och väldigt snart kommer vintern...

Löparryggsäck

2010-10-18T20:33:00.003+02:00

Att springa långt och länge är en av mina stora passioner. Ofta behövs vätska, proviant och överdrags- eller ombyteskläder på turen. Dessutom är det bra att ha med första hjälpen och en räddningsfilt också. Förutom mobiltelefon och plånbok, förstås. Allt detta bör en löparryggsäck klara av att transportera.

Min gamla trotjänare från Lundhags har börjat bli väldigt sliten på några ställen. Det har till och med nötts hål lite här och där. Så har den också hängt med på ett och annat äventyr sedan våren 2007. Det är dags att börja snegla åt en uppföljare, även om det inte är kris riktigt ännu.

Fransmännen verkar ha förstått det där med funktion på långlöpning och jag fann denna hos Raidlight. Synd att jag inte spanade lite mera i Chamonix i somras, då hade jag kunnat prova och klämma på den hur mycket som helst:

Kriterier som den bör uppfylla för att bli en riktigt bra löparrygga är förstås plats för vätskeblåsa, lättåtkomliga småfickor på midjebältet, ficka för värdesaker och så är det en fördel om den har någon slags kompressionsmöjlighet för de tillfällen då jag inte är fullpackad. En tuff konkurrent till Raidlight kan möjligen vara Salomon:

Det skiljer 110 gram i vikt, till Salomons fördel. Den är alltså lite lättare men verkar inte ha samma kompressionsmöjligheter och så saknar den flaskhållaren på midjebältet. Priset är väldigt snarlikt, 64 euro för Raidlight och 700 kr för Salomon. Väl investerade pengar om de håller i flera år framöver, som min gamla Lundhags. Tänk om det gick att provspringa dessa!

Tjurruset -bilderna!

2010-10-17T09:46:00.003+02:00

Kolla in Tjurruset i detta härliga bildspel!

Det blir lätt att förstå varför mina skor ser ut på detta vis dagen efter:

Iskalla bad i skogen...

2010-10-16T18:06:00.002+02:00

...eller Tjurruset, som det också kallas. Idag var det premiär för min del. Jag har hört en hel del om det här galna loppet tidigare och när Salomon bjöd in var det svårt att tacka nej.

Vid frukostdags i morse visade termometern tre minusgrader och solen strålade på himlen. Det har varit relativt torrt i veckan, men ingen hyste några tvivel om att Tjurruset trots det skulle bli en blöt tillställning. Start och mål på en motocrossbana verkade väldigt spännande.

Första start 11.30 var Kalvruset, en kortare variant för barnen, 12.00 var det dags för damer medan herrarna fick ge sig till tåls ytterligare en timme. När vi anlände till parkeringen på Tullinge flygplats strax före halv elva var det redan gott om bilar där och vi insåg redan då att det skulle uppstå något slags kaos efter loppen, när alla skulle lämna parkeringsområdet.

Tyvärr misslyckades jag med att få kontakt med både MarathonMia och mina Salomon-kompisar. Men när jag knallade in i startfållan hittade jag en av mina PT-kunder med väninna, så vi peppade varandra under uppvärmningen. Här hade det blivit en riktig arrangörsmiss eftersom musiken till uppvärmningen inte hördes bort till startfållan, men däremot höll på att spränga trumhinnorna på de som befann sig i utställarnas och sponsorernas tält. Vi kunde se tre glatt studsande Friskis-tjejer, men att härma deras rörelser blev en omöjlig uppgift i trängseln.

Startskottet gick och vi trippade och trängdes ut genom startfållan och vidare på motocrossbanan. Underlaget var torrt och hårt med många spår och små backar. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen och det var ändå bara början! Redan efter ett par kilometer kom vi till det första stället i skogen där det krävdes ett bad för att fortsätta följa banan. På mig nådde det leriga och iskalla vattnet upp till höften. Efter detta försvann all spänst i benen.

Det var bitvis riktigt trångt ute på banan. Både underlaget och medlöparna krävde min fulla uppmärksamhet. På något vis blev det en märklig men skön stämning av knuff, armbågar, pepp och omtänksamhet. När någon föll bromsade genast andra löpare in för att hjälpa den fallne upp igen och flera frågade "gick det bra?", för att i nästa sekund brutalt armbåga sig förbi. I den kaotiska stämningen drogs jag med i en stor grupp löpare som sprang fel väg. Hur är det ens möjligt på att så stort evenemang? Varför fanns inte fler funktionärer för att minimera den risken? Vårt Tjurrus blev ca 1,5 km längre i och med detta. Mig gjorde det inte så mycket. Jag kände knappast någon segervittring idag. ;)

Vid flera tillfällen gick banan över ett brett dike eller i kanten på en liten sjö. Att komma i mål torrskodd var en omöjlighet. Den värsta passagen var nog den över en myr efter cirka sju kilometer. Vattnet växlade mellan att nå anklar och knän. För en benstark löpare som jag var detta chansen att plocka några placeringar, men jag kunde knappast ta igen vad jag förlorat på felspringningen.

Under den sista kilometern stötte vi på hinder i form av både containrar och gamla bil- och traktordäck. Allt för att suga musten ur benen på oss och ge oss en riktigt stapplande stil i målgången. Det kommer att finnas på film under veckan, under "resultat" på Tjurrusets hemsida. Håll utkik! Jag försökte se stark ut, men det var svårt att uppskatta exakt när vi filmades.

Efter målgång smakade det bra med fralla och buljong. Sedan ville jag bara till bilen och mina torra kläder! Och äventyret slutade inte där, utan det tog säkert en halvtimme innan vi kunde rulla ut från parkeringen, som var en total katastrof! Inte ens funktonärerna var säkra på i vilken riktning vi skulle köra för att hitta ut. Ännu värre var det för de stackare som var på väg IN till parkeringen för att ta emot vänner och bekanta i mål eller för att hinna starta själva i någon av herrarnas sista grupper.

Sammantaget är jag nöjd. Det kändes inte alltför slitsamt eftersom jag snällt rättat in mig i ledet under större delen av loppet. Facit blev leriga löparkläder, ett svullet och uppskrapat smalben och en tjusig medalj!

Pengar tillbaka

2010-10-15T05:35:00.004+02:00

Igår kom beskedet att vi som startade i Ultra Trail du Mont Blanc och inte fick plats i omstarten på lördagsmorgonen får 100 euro tillbaka. Därmed är fallet avslutat och registrering och lottning inför 2011 kommer sedvanligt att genomföras under vintern. Ingen förtur för oss som inte kunde genomföra hela loppet, alltså.

Såhär vackert väder var det INTE i år...

För att kunna få delta i lotteriet om en plats på detta lopp behövs kvalpoäng. Du måste alltså bevisa din förmåga att genomföra den här typen av lopp genom att fullfölja andra långa terränglopp. Hittills har bu behövt 4 kvalpoäng, men nästa år höjs kraven till 5 poäng och de får komma från högst två olika lopp. I bagaget har jag GAX 100 miles som ger 4 poäng och Ursvik Ultra som ger 2 poäng. Det blir sista året som jag kan använda mig av GAX-poängen, så det är naturligtvis bara att skicka in ansökan i december, när registreringen öppnar.

Det här äventyret har en fantastisk attraktionskraft på mig. Jag älskade miljön i Chamonix och uppe i bergen runtomkring! Nu väntar tio månader av stentuff träning. Jag har förstått vad som krävs och vågar spänna bågen lite mera inför nästa säsong i bergen. Inte en enda backe här i hemtrakterna kommer att komma undan.

Cykelkaraktär

2010-10-14T05:24:00.002+02:00

Mera cykel har jag lovat mig själv denna höst och vinter. När jag nu sitter och tittar ut på mörkret känns det ärligt talat fruktansvärt bekvämt att ta bussen, speciellt som halva min arbetsdag är inne i city och dit är det ca 2 mil cykelvägen. Hjärnan letar alla möjliga ursäkter för att skona kroppen från cykelturen. Men jag har ju bestämt mig och då finns det ingen ursäkt, cykel blir det!

Sådana här "frestelser" att vara lat utsätts vi ofta för till vardags. Rulltrappor, hissar, bilar, tv-soffan... Faller vi för dem för ofta mår vi inte bra i längden. Svenskarna har börjat motionera mera de senaste tio åren, vilket är oerhört glädjande. Men vi sitter också stilla allt mera mellan våra två motionspass/vecka.

Vindjacka på! Nu bär det av in till city...

Gammal favorit i repris

2010-10-12T12:56:00.006+02:00

Bild från miroforlag.se

Den träning som killarna jag lade mig i rygg på under en del av SUM i lördags pratade om var MAQ, Muscle Action Quality. Träningen är utarbetad på Bosön av Pierre Johansson och Leif Larsson efter att de ställt sig frågan varför så många idrottare presterat bättre efter att ha varit skadade och genomgått rehabiliteringsträning.

Jag har gått utbildningens första steg och den har varit en av mina allra viktigaste erfarenheter i mitt jobb som personlig tränare. Filosofin i den här träningsmodellen bygger på att vi behöver se till varje individs begränsningar, en kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk, och jobba med att förbättra förutsättningarna för framförallt rörlighet men även kontroll. Låter det som något snällt, enkelt och mysigt? Det är det knappast! Träningspassen är riktigt utmanande och jobbiga på många sätt.

Idag har jag återupptagit MAQ-träningen och varit min egen PT. Svettig och flåsig ramlade jag in i personalrummet efter en timme ute på träningsytan. Är du strikt och noggrann i dessa träningspass blir utvecklingen enorm! Jag tackar och bockar, Jesper och Robin, för inspirationen att komma igång med min egen MAQ-träning igen. Den kompletterar i stort sett all idrott väldigt bra och tillsammans med löpning passar den PERFEKT!

I träningsprogrammet får du jobba med rörlighets-, expolosivitets-, balans- och styrkeövningar. Hela programmet ställer även krav på mental närvaro, något som jag ibland kan sakna nu när jag inte tränar så mycket yoga längre.

Vill du veta mera om MAQ så rekommenderar jag utbildningen. Det finns också både en bok och en dvd på idrottsbokhandeln.se.

Summan av SUM

2010-10-10T07:38:00.003+02:00

Den korta versionen av hur det var att springa SUM drog jag här igår. Nu är det dags för den långa versionen:

Att ha förmånen att sova gott hemma i sin egen säng natten före ett lopp är inte så dumt. Jag vet att bland andra Ewy Palm uppskattade detta enormt. Just den här gången minskade det lite av "äventyrskänslan" för min del. Kanske var det precis vad jag behövde. Det var äventyrligt nog ändå, med två ultramarathon så tätt inpå varandra. Visst har det hänt att jag sprungit långa pass tätt inpå varandra, men aldrig tidigare med en nummerlapp på bröstet.

När jag åt frukost strax före sju på lördagsmorgonen visade termometern sju-åtta grader utomhus. Enligt väderprognoserna skulle den komma att landa på 10-11 grader under loppet och det verkade kunna bli en och annan solglimt också. Perfekt långlöparväder, med andra ord! När jag känner mig stark så struntar jag blankt i vädret, då kan jag kuta i regn, rusk och blåst. Men den här lördagen hyste jag många tvivel om min förmåga, så jag jublade över uppehållsväder och behagliga temperaturer.

Tre färdmedel tog mig till min andra start i detta lopp (som i år firar tioårsjubileum): cykel, pendeltåg och tunnelbana. Det går ju att räkna in ett fjärde transportsätt också, för det är cirka 300 meters promenad från tunnelbanan till startområdet. På vägen träffade jag Staffan, en annan ultralöpare ultralopps-arrangör. Och i startområdet dök mängder av bekanta ansikten upp: Lars, Kristina, Mia, Tene, Jan-Erik, Kajsa, Bernt, Rikard... och många fler. Några hälsar glatt och jag känner igen deras ansikten så väl, men kan inte sätta namn på dem.

Jag tilldelas startnummer 173, packar in väskan i släpkärran som utgör väskinlämningen, kissar en sista gång, fyller vattenflaskan (jag valde vätskebältet) och strax därefter är det dags för start. Jag hinner berätta för MarathonMia att jag drömt om en tatuerad kampsportare som hoppade på mina lårmuskler inatt. Hon skrattar. 132 förväntansfulla löpare rusar ystra iväg längs den första lilla slingan i ett motionsspår. Jag känner ingen panik, utan tassar lugnt och fint iväg i den bakre delen av startfältet.

Det snackas en hel del i början av loppet. Rena kafferepet, faktiskt. Och jag är nära att dras med i diskussionerna. Trevligt, trevligt, men inte vad jag behöver just denna dag. Jag behöver hitta min egen lunk, en jämn puls och ett tillstånd av harmoni eftersom jag förväntar mig en mycket tung löpning i 50 kilometer framöver. Jag drar på lite fart och lämnar snackpåsarna bakom mig för att hitta vad jag söker. Kanske kommer de ikapp mig senare, det blir säkert ett kärt återseende om det händer.

Början av loppet känns lätt. GPS:en piper varje kilometer och jag får nästan gnugga mig i ögonen och inse att jag inte drömmer när jag ligger under 6 minuter per kilometer i tempo. Förstår inte hur det kan kännas så lätt denna dag, men anar förstås ugglor i mossen och bestämmer mig för att strunta i kilometertiderna så snart jag hittat flyt i löpningen. Och flytet kommer. Jag hamnar bakom ett par ivrigt pratande killar som jag inte känner igen. Den ena av dem bär ett par Salomon Speedcross, precis som jag. Den andre har La Sportiva Crosslite (sådana som jag lämnade hemma i skostället). Deras diskussioner handlar om gymträning och jag försöker förvandla mina öron till parabolantenner och registrera allt de säger.

"Aha, vill du passera?" frågar Speedcross-killen efter någon kilometer. Jag svarar att "nej tack, jag har det bra här bakom" och gör ett försök att lära känna dem genom att kommentera deras skor. Vi pratar skor ett par minuter, men sedan fortsätter deras egna diskussioner och jag återgår till min plats, tyst och fint längst bak i ledet. Tempot är helt perfekt för mig! Det finns spänst i benen och jag märker att jag hinner titta mig omkring lite grann och verkligen känna att det är en helt fantastisk dag, en helt fantastisk skog och att jag har en helt fantastisk kropp!

Av någon anledning stannar killarna plötsligt till. Jag uppfattar det som en strulande sko eller skosnöre och jag passerar dem. Blir själv en stund och hör dem strax bakom efter att de återupptagit löpningen. Jag passerar banans kanske klurigaste parti alldeles intill en sjö. Här är det stenar, rötter och väldigt, väldigt brant. Det finns små tallar som växer mellan stenarna som det går att ta stöd mot på väg ner. Här vill du inte ramla, för det finns bara vassa ställen att landa på!

Första vätskekontrollen dyker upp efter 17 löpta kilometer. Jag blir snudd på överrumplad av den, trots att den är uppställd helt öppet vid en friluftsgård och det finns en mindre publikskara som hejar och klappar i händerna. Funktionärerna, bland andra Urban, har bråda tider att fylla på framför allt vatten och sportdryck i muggar. Löparna är även de något forcerade i sitt beteeende och plockar ivrigt bland bananbitar, saltgurka och bullar. Själv proppar jag munnen full av bullar och sköljer ner dem med en blandning av vatten och sportdryck. Just den här sportdrycken är en som min mage gillar, så jag vågar fylla mitt vätskebälte också. Det finns sportdrycksfabrikat som jag mår illa av och som tyvärr väldigt ofta förekommer på långa lopp.

Ett stycke efter kontrollen blir jag upphunnen av Speedcross-killen, som visar sig lystra till namnet Jesper. Hans kompis har fått problem med ett knä och tvingats sänka farten. Jesper vill ha sällskap och det visar sig att han dyker upp i exakt rätt tid för min del, precis när jag brukar ha en svacka mentalt, efter 23-28 km. Det händer i nästan vartenda lopp eller längre träningsrunda. På just SUM kommer dessutom ett längre avsnitt med grusvägs- och asfaltslöpning ungefär här och det är för en terrängälskare som jag mördande tråkigt och segt. Nu har jag sällskap och tempot är säkerligen en aning lågt för Jesper, som pratar på. Det passar mig perfekt. Under den här sträckan passerar vi några löpare, vi ser folk som börjar gå och döper dem till "vandrare". Jag känner mig förvånansvärt stark och fräsch. Solen tittar fram.

I vätskekontrollerna mosar jag in mera bullar och lyckas få dem att landa snabbt i magen med hjälp av vatten och sportdryck. Det finns inte så mycket annat ätbart jag känner mig sugen på, så när jag känner att det är nog med bullar tar jag ännu en bit för att sedan skynda vidare tillsammans med Jesper (som går på bananbitarna). Den här taktiken håller fram till Tyresta by, där är Jesper klart starkare och jag kan inte annat än uppmana honom att springa på i ett försök att klara 5-timmarsgränsen.

Jag hittar med viss möda tillbaka till ett flyt i löpningen bland lera och rötter. Terrängen är besvärlig här och det passar utmärkt för att hålla humöret och steget uppe. I ensamt majestät trixar jag mig fram till den sista vätskekontrollen där det finns potatischips, något som jag verkligen uppskattar efter några timmars löpning. I en plaststol sitter en svettig Magdalena som normalt brukar vara supersnabb. Hon har fått kramp och samlar nu krafter för de sista åtta kilometerna in till mål. Det äldre par som sköter sista vätskekontrollen är mycket muntra och omtänksamma. Samtidigt som jag lämnar kontrollen slänger jag för första gången på nästan 40 kilometer en snabb blick på klockan och konstaterar att jag faktiskt inte kommer att hamna så långt från förra årets sluttid om jag bara håller ihop hela vägen och kämpar på. Gissar att jag kommer att korsa mållinjen efter 5 timmar och 15 minuter ungefär.

"Slappna av, var elegant och stark" intalar jag mig själv de sista kilometrarna. Om jag bestämmer mig för att ta upp kampen mot klockan är det lätt att jag blir spänd och slösar onödig energi. Benen är något stumma nu, men jag tror inte att det syns så mycket. Jag lyckas oftast hålla upp steget och överkroppen och se pigg ut på slutet. Så även denna lördag. Jag passerar en tjej som rastar sin Golden Retriever i löpspåret och hon undrar vad det är för lopp folk springer. I farten hinner jag meddela att det är Sörmland Ultramarathon och att vi alldeles strax går i mål.

Det sista som händer på banan är att en brant uppförsbacke och en lika brant utförsbacke skall passeras och sedan mer eller mindre rullar jag över en gräsmatta och in i mål på en sandplätt vid Rudans friluftsområde. Det känns fantastiskt att bli tilldelad medalj och t-shirt även om jag är nära att missa dem när jag tar sikte på vätskan och plastmuggarna fyllda med smågodis lite längre fram i målområdet. Så får jag även välja något från damernas prisbord, ratar paraplyer och fickpluntor och bestämmer mig snabbt för en t-shirt.

För en gångs skull har jag kommit ihåg att stoppa klockan på mållinjen. Brukar lätt glömma den lilla detaljen i den eufori som uppstår när jag får gå i mål. Tiden visar 5:11:44 och det är 24 sekunder(!) sämre än förra årets tid. Förbryllad konstaterar jag att det varit en lätt dag i skogen och att jag är mycket starkare idag än vad jag själv trodde.

"Hur kändes det för dig?" är frågan löpare emellan i målområdet. Tider och upplevelser delger vi varandra medan löpare hela tiden trillar in över mållinjen. Vi bjuds också på kaffe och smörgås i målgången. Jag blir förväxlad med Kajsa, som har vunnit detta lopp många gånger och skrattar gott eftersom hon kommit in i mål mer än en timme före mig.

Efter en välbehövlig dusch (men tyvärr ingen bastu) ser jag ett missat samtal från syster som hade för avsikt att möta mig i målet men haft svårt att hitta bilvägen till Rudan. Lätt irriterad hittar hon till slut och slipper därmed krama om en genomsvettig löpare. Det känns lyxigt att få skjuts hem i bil och vi hinner babbla extra länge eftersom det skett någon slags olycka på E4:an och vi får ta en omväg där det uppstått bilköer som sakta, sakta rullar framåt genom Sundbyberg/Solna.

Hemma på kvällskvisten laddar jag över GPS-filen från klockan till datorn och finner att jag legat på en snittpuls 85% av max. Nära mjölksyra, förmodligen. Jag hade inte kunnat springa snabbare och ändå hittade jag styrka och flyt hela vägen (nästan). Det är förvånande att det känns så lätt när jag är "snabb" (med mina mått mätt) och så vansinnigt tungt när jag är långsam, som förra lördagen. Det är a och o att ta det lugnt i början och hitta ett behagligt tempo, uppenbarligen.

Efter middagen slår det mig att jag totalt glömt bort min cykel nere vid pendeltågsstationen! Den förnämliga skjutsen tog mig ända fram till ytterdörren och då var mat det enda jag tänkte på. Nu får jag sällskap av den alltid lika omtänksamma Jörgen på promenaden ner till stationen. Vi går tillbaka hem också, så det bli cirka fem kilometer promenad genom höstkvällen. Benen tackar och tar emot efter att först ha protesterat.

Tröttheten infinner sig vid halv tio och då är det som att slå av en strömbrytare. Jag minns att jag lade huvudet på kudden, men inte mycket mer.

Efter SUM

2010-10-09T18:30:00.002+02:00

Det blev ingen tung dag i sörmlandsskogarna. Det blev en lätt dag! Jag var nära att tangera förra årets tid, till och med. Resultatlistan har ännu inte publicerats, men enligt min klocka missade jag med endast 24(!) sekunder.

Oktobers andra långlopp

2010-10-09T06:49:00.003+02:00

Lite mer än tre timmar kvar till start i SUM, Sörmland Ultra Marathon. Kroppen känns ungefär som förra lördagen, inför Holaveden Ultra. Det ser ut att bli vädermässigt liknande förhållanden. Med andra ord talar allt för en tung dag i sörmlandsskogarna. Självklart är jag inte fullt återhämtad i benen ännu, så någon framskjuten placering i resultatlistan lär det inte bli. Men jag lovar att jag ska kämpa på och göra mitt bästa under rådande förhållanden!

Såhär i sista sekunden håller jag på att fatta beslut om det ska bli ryggsäck eller vätskebälte. Att jag springer i mina nya favorittights från Frankrike och en rosa underställströja i merinoull är redan spikat, liksom att fotbeklädnaden får bli Salomon Speedcross. Fördel med vätskebälte är förstås en mindre vikt att släpa på, nackdelen är att det inte får plats lika mycket "tillbehör".

Salomon Speedcross när de var nya i våras... Foto: Sara Ringström

Oktober är oftast en väldigt behaglig tränings- och tävlingsmånad för terränglöpning. Luften är hög och klar, det luktar gott i skogen och naturen bjuder på ett fantastiskt färgfyrverkeri. Det kan vara svårt att hitta den perfekta klädseln. Speciellt om det blir lite väntan före start och efter målgång. Som vanligt föredrar jag ull, både på överkroppen och om fötterna.

Mot äventyret!

Bekantskaper från förr

2010-10-08T05:17:00.002+02:00

Att blicka framåt och att dra vidare, det är något som jag är bra på. Om det verkligen är en bra egenskap eller exakt vad det är som driver mig ska jag låta vara osagt, men så fungerar jag. En av effekterna är att jag inte har kontakt med några gamla vänner från förr i tiden. Det finns inga gamla kompisgäng eller "allra-bästa-vännen-som jag-känt-hela-livet". Jodå, ibland kan jag känna mig väldans avundsjuk på den typen av vänskap, som står sig i vått och torrt. Det finns inget agg eller gammalt groll (vad jag vet) i mitt livs historia, det är bara det att jag hela tiden rusar vidare, som en glad hund med ivrigt viftande svans, och hittar nya saker att nosa på. Träffar nya människor, bor på nya platser och släpper samtidigt taget om allt det gamla.

Men senaste tiden, ungefär en månad tillbaka, har något hänt. Gamla bekantskaper dyker upp som gubbar ur lådor och hör på ett eller annat sätt plötsligt av sig! Någon som jag inte pratat med på ett år och andra som jag inte pratat med på över tjugo år. Hur fånigt det än kan låta så får jag för mig att det här betyder någonting... Men VAD? Varför kommer allt det här just nu, det går jag ocmkring och funderar över. Vem som helst ur mitt förflutna kan stå och knacka på dörren imorgon, det är jag helt säker på. Och det finns inget att oroas över eller att frukta, det är bara så besynnerligt att det händer just nu.

Kaffe

2010-10-07T06:32:00.002+02:00

Kaffe har strukits från listan på otillåtna prestationshöjande preparat. Läs lite mer om det här.

Själv brukar jag undvika kaffe och koffeinhaltiga drycker under löpning, just av den anledningen som nämns i artikeln...

SUM i sikte

2010-10-06T08:19:00.002+02:00

På lördag är det dags för SUM, Sörmland Ultramarathon. Startfältet är stort, betydligt större än i lördags, över 120 anmälningar har kommit in och jag är en av dem som tänkt springa. På Holaveden Ultra i lördags kände jag mig ärligt talat inte alls sugen på ännu ett terränglopp längre än ett marathon. Dessutom med bara en veckas "återhämtning" emellan.

Förra årets tid 5:11:20 gav mig en nionde plats av 28 fullföljande damer. Givetvis vill jag alltid tävla mot mig själv och göra ett bättre resultat. Om jag kan greja det? Ytterst tveksamt. För min del gäller det att starta långsamt och lugnt och sedan hålla huvudet kallt. Våga lita på uthålligheten och verkligen tro på att jag är starkare på loppets andra halva än den första. Inte stressa iväg och skaffa en massa onödig mjölksyra som ger tunga steg och negativa tankar. Som tur är finns här ingen höjdskillnad på +200 meter under loppets första 3 km, till skillnad från Holaveden Ultra. Här är den största stigningen 40 meter i ett svep.

Hursomhelst så ska det bli roligt att träffa många löparbekanta och se vad jag går för på lördag. Om det går dåligt har jag ju en alldeles förträfflig ursäkt i alla fall!

Startfältet

2010-10-05T14:27:00.001+02:00

På mailen kom en bild på startfältet från i lördags, på Holaveden Ultra:

Gränna Torg lördag 2/10. Från vänster: Magnus, Ola, Mikael och jag.

1150 kronor

2010-10-05T05:46:00.003+02:00

För 1150 kronor skulle jag kunna köpa till exempel en ny vinterjacka, ett par nya terrängskor, romantisk middag för två eller prenumeration på en dagstidning under ett kvartal. När jag alldeles nyss spenderade nämnda summa var det inte på något av ovanstående utan på anmälan till Vätternrundan 2011.

Mitt emellan höstens alla terränglopp känns det skönt att tänka på landsvägscykling. Självklart drömmer jag om en ljummen junidag med blommande rapsfält och solsken. "Mera cykel" skrev jag här på bloggen för ett tag sedan och det ska jag också göra allt för att åstadkomma. Det vore mycket trevligt att kunna göra denna min sjunde runda till den snabbaste hittills. Revansch även här, alltså! 10 timmaroch 59 minuter är tiden (från 2009) jag har att slå.

Utomhus rullar jag vidare på min gamla treväxlade och inomhus blir det i grupp på Sats eller hemma på trainer.

Efter ultralopp kommer...

2010-10-04T05:03:00.003+02:00

...pigga ben och en ny vecka! Jag gick obehindrat 80 minuter rask skogspromenad i Motala igår. Visst, det kändes att benen varit med om ett arbete dagen före, men jag var varken stel eller hade ont någonstans. Enligt flera ögonvittnen var jag dessutom den som såg piggast ut i målgången i lördags.

Bil-och tågresa hemåt brukar kännas obekvämt dagen efter ultralopp. Även detta flöt utan några besvärligheter. Jag satt lugnt och fint på min plats under hela tågresan, läste "Eat, pray, love" (kommer inte att gå och se filmen) och lyssnade på en gnällig bebis som satt med sin mamma mittemot mig. På Stockholms central kunde jag enkelt och spänstigt trippa omkring med min stora väska och leta reda på "taxin" hem.

Det ska bli högst intressant att för det första se om jag hinner med ett träningspass denna fullsmockade måndag och för det andra i så fall vad det blir och för det tredje hur det känns! Mest spännande denna vecka är nog trots allt Sörmland Ultra Marathon (50 km) på lördag...

Holaveden Ultra

2010-10-02T18:37:00.004+02:00

Korta versionen: 52 km löpning från Gränna till Tranås med ett startfält på 4 personer. Segertid 4 tim 44 min (Ola Gustafsson) och min tid: 6 tim 26 min efter mycket hårt kämpande i skogen.

Denna bild säger allt om mitt lopp idag: klumpig med uthållig som en schaktmaskin...

Långa versionen: Detta var premiären för ett nytt ultralopp: Holaveden Ultra. Det är cirka två veckor sedan jag bestämde mig och anmälde mig till loppet. Vandringsleden Holavedsleden ligger inte värst långt bort från Motala, där mina föräldrar bor och jag övertalade dem att agera taxi och supportrar den här lördagen.

Klockan nio var det dags för start på torget i Gränna. Startfältet var imponerande litet och bestod av fyra personer. Jag var ensam tjej så det stod redan då klart att en målgång inom maxtiden nio timmar skulle ge mig segern i damklassen. Och i mål skulle jag ju!

Prick klockan nio gick starten och vi lämnade det lutande kullerstenstorget och sprang söderut längs huvudgatan en liten bit. Sedan vek vi av åt vänster och en mastig stigning väntade. Först i form av trappor och sedan i form av backar. Dagen till ära bar jag pulsbandet till min Garmin GPS-klocka och kunde snabbt få verifierat att mitt tunga flåsande berodde på att pulsen stigit till över 170 slag per minut. Hela kroppen kändes tung och klumpig, men jag gjorde ändå vad jag kunde för att hålla jämna steg med killarna en bit. Efter 3 km såg jag den sista ryggen försvinna runt en krökning på stigen och efter det var jag själv. Sist.

Backarna byttes mot en snårig stig full av vattenhål. Strax var fötterna både kalla och blöta, men hit var jag väldigt nöjd med mitt skoval, La Sportiva, eftersom de torkar fortoch greppar fantastiskt i leriga backar. Kluriga skogsstigar, branta backar och kalhyggen avlöste varandra den första milen. Solen hade också börjat hitta fram genom molntäcket och bländade rejält emellanåt, vi sprang ju mer eller mindre rakt österut.

Efter cirka åtta kilometer kom jag fram till en otroligt vacker plats där solen letade sig in mellan halvstora, tätt växande granar. "Om jag ska ha en bild från det här loppet så blir det härifrån!" tänkte jag och halade fram mobilen ur ryggsäcksfickan (och plastpåsen). Men mobilen ville inte alls att jag skulle ta någon bild utan ville hellre visa en liten itroduktionsfilm för Sony Ericsson W595. Jag försökte trycka bort den, men insåg till slut att jag blev tvungen att titta på den. När den rullat klart hände inget annat än att den började visas om igen! Försökte jag trycka bort den så kom det fram ett meddelande där jag uppmanades att sätta i sim-körtet. Stängde av och satte på mobilen igen. Samma sak. Öppnade batteriluckan och tog ur och satte i batteriet. Samma sak. Sedan "dog" hela telefonen. Det blev helt enkelt ingen bild och dessutom hade jag nu hunnit bli rejält orolig över att behöva springa 46 km i för mig okänd terräng utan mobil. Nu kunde inte arrangörerna nå mig heller.

Inte blev det mycket bättre av att jag strax därefter sprang galet över ett kalhygge och fick vända tillbaka och irra runt en bra stund innan jag hittade rätt väg igen. Bara att inse att superkrafterna inte hamnat hos mig denna dag. Och att min utmaning bestod i att ändå ta mig i mål.

Nu följde en hel del grusvägslöpning. La Sportiva-skorna som saknar dämpning är knappast idealiska för detta. Ackumulerad mjölksyra och ett steg utan spänst gjorde att pulsen rusade iväg vid varje motlut. Jag hörde mig själv flåsa och frusta som ett ånglok. På sätt och vis var jag glad över att vara själv. Men min hjärna producerade en hel del negativa tankar som spann iväg i jakten på en förklaring till varför det gick så tungt. Mina tappra försök att samla tankarna till "här och nu" misslyckade ständigt. Att peta in energi i kroppen i form av fransk måltidsersättning, energigodis och nötcrème verkade inte heller ha någon effekt.

Oförmögen att släppa tankarna på min krånglande mobil gjorde jag ännu ett försök att få igång den. Jag öppnade batteriluckan igen och plockade med svettiga händer ut ALLT därinne: sim-kort, minneskort, batteri. Lyckades få allt på plats igen utan att tappa en enda av sakerna i gruset och: simsalabim!, nu funkade den igen!

Vid 34 km-kontrollen fanns tre glada sjukvårdare och mina föräldrar. Jag åt kardemummabullar och drack mineralvatten. Det var skönt att se folk och att slippa känna mig jagad ut ur kontrollen, jag var ju sist. Stillaståendet behöver ändå begränsas eftersom benen stelnar till och kroppen snabbt kyls ner, så jag travade vidare efter några minuter.

Mera grusväg. Hagar. Snåriga stigar. Fler negativa tankar och tungt flåsande. Med en dryg mil kvar att springa satte jag mig plötsligt på huk och sa vänligt men bestämt till mig själv att nu får det vara nog med allt grubblande och flåsande! Nu tar jag det lugnt, landar här och nu och tänker snälla tankar om mig själv! Det är bara att gilla läget idag, som alla andra dagar. Jag kan faktiskt inte göra mer just nu.

Det var aldrig minsta tveksamhet om att jag skulle komma i mål. Jag var bara så oerhört frustrerad över att det gick enormt tungt.

Välkomnandet i målgången var fantastiskt! "Alla var där" och gratulerade och jublade. Jag serverades varm soppa och eftersnack och prisutdelning tog vid. Från prisbordet valde jag en liten handhållen drickflaska från Nathan, något som jag faktiskt funderat på att skaffa, så den passade perfekt! Sedan satt det förstås fint med en varm dusch och torra kläder innan vi vände hemåt mot Motala igen.

Arrangörerna Tranås Triathlon hade lagt ner MYCKET kärlek och tid på det här loppet och de har lovat att det kommer att bli av nästa år igen. Förhoppningsvis med fler startande. Jag kommer att vara där för att ta revansch (många revanscher 2011) och fullständigt krossa årets usla resultat!

Nedräkning

2010-09-30T05:06:00.002+02:00

2 dagar kvar till Holaveden Ultra. Det ser ut att bli en solig dag i skogarna kring Småland/Östergötland.

Som personlig tränare och gruppträningsinstruktör är det svårt att få den optimala uppladdningen, men jag gör så gott jag kan. Jag kör det som står på schemat i jobbet, det vill säga löpning med kund och cykelklass idag och löpning med kund och SatsCorePuls imorgon. Cykelklassen på kvällen blir jag tvungen att avstå för att hinna resa ner. Så är det bara att äta vettigt och sova gott.

Marknadsföring

2010-09-28T09:32:00.004+02:00

Idag har jag funderat över hur olika lopp profilerar och marknadsför sig själva på t.ex. webben. Själv springer jag under oktober bl.a. Markusloppet som arrangören presenterar med följande text på hemsidan : " Om du har överskottsenergi, är sugen på en rejäl utmaning eller bara vill göra något utöver ett marathon - då är detta loppet för dig! Loppet startar vid Skryllegården utanför Lund, går längs Skåneleden ner till Genarp och tillbaks. Totalt blir det 50km längs stigar, löpsspår, grusvägar och asfalt. Backar och lera utlovas!" Detta tilltalade mig redan förra året -jag anmälde mig och sprang. Det var hur trevligt som helst och den enda besvikelsen var väl det torra vädret som gjorde att det messta av den utlovade leran uteblev. På grund av en begränsad funktionärsstab tar det här loppet emot max 40 deltagare. I år är det fullt och med väntelista därtill.

Ett lopp där arrangören ser till att skapa besvärligheter om de inte radan finns naturligt på banan är Tjurruset . Om banan finns följande att läsa på hemsidan: "Banan är tuff med mycket backar och stundtals svår terräng med stenar och rötter samt passager genom kärr." För några år sedan fanns det till och med en stor snöhög som skulle passeras. Om du sprungit i lös snö så vet du hur besvärligt det kan vara! Bakom Tjurruset finns större ekonomiska resurser än på Markusloppet och den på hemsidan möts du av t.ex. denna bild, som förmodligen säger en hel del om loppet:

I år slår Tjurruset deltagarrekord med 5500 deltagare. De flesta är föga förvånande män, men en sökning på klass "10 km damer" ger 1000 träffar. Många tjejer tilltalas uppenbarligen av en sådan här utmaning.

Stockholm Marathon har en stor, stark organisation, tradition och en snygg hemsida. Där möts du av t.ex. denna bild:

Att genomföra ett marathon och kunna njuta av målgången inne på Stockholm Stadion efter att ha blivit framhejad av publiken längs gatorna i huvudstaden, det är grejer det! Och det ställs inga krav på hypermodern löparutrustning, glädjen är i fokus. En väldigt liten del av Sveriges befolkning springer någon gång i sitt liv ett marathon och de som gör det har all rätt att känna sig stolta, tycker jag.

Men i morse blev jag lite fundersam när jag via en annan träningsbloggare hamnade på Topploppets hemsida. På hemsidan och på flygblad möts du av:

Och på hemsidan lyder en del av presentationen:" Vi värmer upp tillsammans med stjärnor på scen, och vi springer i idylliska Hagaparken till rytmen och tonerna av fantastisk musik. Under loppet överraskas du av diverse pepp och glädje i alla dess former. Och när du sprungit klart bjuder vi självklart på det lilla extra lustfyllda i form av en goodiebag fylld med glädje och inspiration – som räcker länge." Om det här är ett sätt att få unga, modemedvetna tjejer ut i löpspåret så fyller det väl en viss funktion. Men jag hoppas innerligt att ingen tror att det är såhär vi bör se ut efter en väl genomförd prestation på 5 eller 10 km löpning. Låt oss tro att åtminstone några av deltagarna fastnat för löpning som motionsform och inser att det finns en poäng med att ta i, satsa och bli trött. Inte bara komma till ett lopp för att få goodie-bag, picnic och att vara snygg.

För ett par år sedan lyssnade jag på en av Rune Larssons föreläsningar. Där berättade han om hur han som barn tillsammans med sin pappa bevittnat ett lopp ute i skogen där en svettig, snorig finländare med vild blick rusat in i mål och tagit hem en seger med bred marginal. Lille Rune blev nästintill rädd vid åsynen av den frustande, kämpande finländaren. En lång stund senare kom första svenska deltagaren prydligt löpande in i målfållan. Han fick veta av sin pappa att det krävdes mod att bli svettig och snorig för att ta hem en seger. Den som främst tänker på att se elegant ut i målgången kommer aldrig att vinna några lopp...

Sport att se på

2010-09-27T21:23:00.002+02:00

Det är fantastiskt roligt att själv utöva sport, speciellt terränglöpning eller landsvägscykling om du frågar mig. Men så finns det även sport som är rolig från åskådarplats. Min favorit är, kanske något otippat, speedway. Faktum är att det funkar att se på tv också. Men allra, allra helst vill jag vara på plats. Vilket inträffar högst någon enstaka gång per år.

Gammal Motalabo som jag är måste jag naturligtvis hålla på Piraterna som imorgon och på onsdag möter Lejonen (Gislaved) i elitseriens semifinal. Canal + sänder från Biltema Arena imorgon, så jag skyndar hem från jobbet och placerar mig för ovanlighetens skull i tv-soffan. Lejonen är regerande svenska mästare, så detta kan bli en tuff fight! Hjälp mig hålla tummarna för Piraterna!

Lekstuga

2010-09-26T17:42:00.002+02:00

Härom dagen skrev Mikael Björk om en period i sitt liv då han spelade mycket tv-spel. Han beskrev hur han blev totalt uppslukad av och fokuserad på spelet. Samma känsla som faktiskt kan infinna sig i samband med löpning.

Jag betraktar Järvafältet med alla dess stigar, vägar, sjöar och små bergsknallar som min lekstuga. Nästan när jag vill kan jag ge mig ut och springa hur långt (eller kort) jag känner för. Ibland känns det faktiskt som att vara mitt i ett spel. Om du någon gång spelat t.ex. "Myst" eller "Riven" så vet du vilken typ av spel jag föreställer mig att jag är mitt i. Inget våld och inga vapen, utan snarare mystiska platser och gåtor att lösa. Tempot växlar med terrängen.

Eftersom det är en lek finns inga krav på hastighet eller sträcka och vägen är sällan förutbestämd. Ibland hittar jag nya stigar och undersöker vart de leder. Jag kan välja de allra knixigaste stigarna med de högsta rötterna för att emellanåt växla till en sträcka på grusväg eller hage. Tillvaron blir ganska så bekymmersfri och allt är bara lek, lek, lek. Hittar gör jag hyfsat, tillräckligt för att inte vara orolig för att komma vilse.

Idag har jag haft ett sådant pass och nu när jag kommit hem blir jag bjuden på ljuvligt god spaghetti med köttfärssås och en ljummen, nygräddad äppelkaka med vaniljsås!

Ful och funktionell

2010-09-25T07:15:00.003+02:00

Hösten är redan här och snart står vintern för dörren. Om du tillhör den skara som vill sporta utomhus oavsett väder så har jag ett litet utrustningstips. Inför min satsning på Ultra Trail du Mont Blanc tittade och frågade jag runt efter väldigt mycket funktionella plagg och prylar. Några saker hamnade förstås i min ägo och några av dem funkade bra, andra inte. Det absolut bästa köpet jag gjorde var mina skor, som jag redan lovordat flera gånger här. Tvåa på topplistan kommer denna:

Det är en underställströja i merinoull från norska Aklima. I Sverige hittar du den bl.a. på addnature och jag upptäckte nyligen att den kommit i en polokrage-variant, både med och utan zip.

Merinoull kliar inte och värmer även om det blir blött. När Ultra Trail du Mont Blanc avbrutits (p.g.a. dåligt väder som gjorde banan farlig) och vi i regnet, efter 21 km löpning stod och väntade på tåget tillbaka till Chamonix behövde jag bara dra en tunn jacka utanpå denna och kunde tillhöra en av de få löpare som inte behövde frysa. Igår sprang jag i den i 20-gradig värme och solsken och den blev genomblöt men inte tung och jag frös inte efter den löpturen heller.

En annan fördel är att den inte luktar illa av svett. Jag har använt den säkert 10-15 ggr under löpning men bara tvättat den en enda gång. Allt som behövs är att torka och vädra den, så blir den som ny igen! Den är dessutom lite bättre på att hålla formen än en vanlig slätstickad ullunderställströja. Observera att jag inte på något vis blivit sponsrad för att tala om det här. Det är mina egna, sanna åsikter direkt från hjärtat. Jag tycker att den är så bra att jag inte vill undanhålla dig mina positiva erfarenheter.

Innan jag dör...

2010-09-24T06:15:00.002+02:00

Det finns så många olika sätt att se på livet och det är högst intressant att få ta del av andra människors tankar och reflektioner. Det får mig att ifrågasätta mina egna. Samtidigt som jag får veta mer om någon annan, lär jag känna mig själv bättre. MarathonMia har nämnt just detta flera gånger i sin blogg. Igår hade jag förmånen att få luncha med henne och Ingmarie. Vi kom att prata om mål och utmaningar. Det är svårt att undvika det ämnet när dessa tjejer är inblandade och jag skulle nog säga att vi inte ens försöker.

För ett par veckor sedan åt jag en mycket trevlig middag med Laila som jag lärde känna lite grann i Chamonix. Hon var på tillfälligt besök i Stockholm och vi tog chansen att ses. Föga förvånande kom vi in på samma ämne: mål och utmaningar. Laila pratade om sin "100-saker-att-göra-innan-jag-dör"-lista som tenderade att bli väldigt lång, längre än 100 punkter. På hennes lista fanns det många spännande äventyr. Jag satt förmodligen med halvöppen mun och tefatsstora ögon just när hon nämnde detta. I mitt liv finns nämligen ingen sådan lista... Och jag har funderat mycket på det sedan dess. Men min hjärna kan inte åstadkomma någon lista. Inte ens en liten kort på tre punkter.

Jag tog upp ämnet igår med Mia och Ingmarie. Hade de möjligtvis några "innan-jag-dör"-listor, ville jag veta. Det visade sig att inget fanns nedskrivet direkt, men de kunde komma på saker som skulle kunna hamna där. Hur stark drivkraft det här är glömde jag att ta reda på (Laila: vi måste snart äta middag ihop igen och prata vidare!) men säkert har det en viss betydelse för att få saker att hända. Om mina egna mål inte platsar på en "innan-jag-dör"-lista, är de mindre betydelsefulla då? Eller är det bara ett annat sätta att tänka? Helt ärligt kan jag säga att om jag dör i eftermiddag så skulle jag känna mig mycket nöjd med mitt liv och inte sörja att jag inte hann göra allt jag ville eller planerat för. Jag har en tendens att gilla läget, precis som underrubiken på den här bloggen, och anpassa mig till situationen. Om det är bra eller dåligt är jag väldigt osäker på.

Den djupa skogen

2010-09-23T06:34:00.005+02:00

Det finns en hel del lopp i Sverige som är längre än ett marathon (d.v.s. >42195 meter). Under helgen som gick sprangs Uppsala Monster Tur, där det tävlades på sträckorna 50 repektive 100 km. Så finns det ultralopp på tid, där deltagarna springer under t.ex. 12 timmar på en kortare bana, ofta platt. Uppsala-loppet har jag provat, men aldrig något tidslopp.

De lopp som lockar mig mest är de som går i terräng. Gärna med ett inslag av "äventyr", enligt min definition på ordet: risk att springa fel, få vätskekontroller och minimalt med publik (Lidingöloppet går bort -det är på tok för mycket folk och alltför "oäventyrligt" för att jag ska trivas). Alldeles nyligen fick jag nys om ett sådant lopp och det bästa med det är att jag har möjlighet att springa det! Igår anmälde jag mig till Holavden Ultra som går den 2/10 mellan Gränna och Tranås. 55 kilometer varierad terräng längs en vandringsled utlovas. När jag googlade "Holaveden" fann jag följande text som beskrev Holavedens Urskog:

"Skogen i reservatet består av 200-250 år gamla tallar och enstaka äldre granar. De största träden har en diameter på 80 centimeter. I området finns gamla stubbar som tyder på tidigare avverkning. Benämningen urskog är därför inte helt riktig, men träden är mycket äldre än vad som är normalt i dagens skogar.

Den täta skogen och den torra, steniga marken gör att floran är mycket fattig. Här växer ris av ljung, lingon och mjölon, örter som linnéa, tallört och ekorrbär, samt ormbunksväxter som stensöta, ekbräken och revlummer. I området häckar flera hackspettar och andra fåglar som senare övertar hackspettarnas bohål. Arter som har observerats är bland annat spillkråka, gröngöling, pärluggla, korsnäbb och trädkrypare."

Visserligen är detta bara en liten del av hela Holaveden (som förresten betyder "den djupa skogen"), men om resten av skogen bara liknar detta litegrann så känns det värt att åka dit och njuta av loppet och leden.

Just detta är inte urskog, men ändå... Foto:Sara Ringström

Fyra helger i rad finns det chans till roliga terränglopp för min del. Helgen efter följer SUM, Sörmland Ultramarathon, 50 km, sedan Tjurruset 10 km och Markusloppet 50 km. Springer jag alla fyra blir det sammanlagt 165 km terränglopp i oktober. Kanske en hyfsad kompensation för 166 missade kilometer i alperna?

Läget är ostabilt

2010-09-22T05:38:00.003+02:00

Vi människor är komplicerade varelser. Precis som de flesta djur är vi mobila, med allt vad det innebär av skelett, muskler, nervsignaler och annat. En mycket genomtänkt konstruktion gör att vi kan gå omkring och utföra diverse små och stora rörelser. Kroppen är byggd för rörelse, vi mår direkt dåligt av att vara stilla för mycket.

Varje rörelse vi gör borde ha sin början i den fantastiskt stabila konstruktionen kring bål, bäcken och skuldror. Här finns muskler som spänns utan att skapa någon direkt rörelse, men som bildar en plattform att hämta kraft ifrån så att t.ex. armar och ben kan arbeta optimalt utan att överbelasta våra leder. Tänk dig att du står på en skateboard och ska skjuta dig bort från en vägg genom att putta dig från den med händerna. Om väggen är stabil kommer du att få bra skjuts och rulla en lång bit ifrån den. Men om väggen är ostabil och tunn kommer den att ge vika och både du själv och väggen kommer att påverkas av kraften när du skjuter ifrån. Du kommer inte iväg lika långt.

Våra stabiliserande muskler är som en stadig vägg som kan ge oss kraft i rörelserna om de aktiveras rätt och är starka. Men många av oss är som den ostabila väggen på ett eller flera ställen i kroppen och när vi utför rörelser så sliter vi därför i onödan på vår konstruktion, istället för att hämta kraft och kanske till och med stärka den.

I mitt ganska så stora bibliotek av idrottsböcker (de fyller gott och väl en flyttkartong) finns bland annat denna bok, som exemplet med skateboarden är hämtat från:

Total Stabilitetsträning av Joanne Elphinston. Sisu idrottsböcker.

Det är fascinerande att få ta del av Joannes och andras erfarenheter inom detta ämne. Jag älskar att läsa om exempel från verkligheten och det finns gott om sådana i den här boken. Efter att ha plöjt igenom den i början på veckan hittar jag massor av brister i teknik och hållning, både hos mig själv och andra. En snabb blick in på gårdagens Core-klass på Sats Sollentuna räckte för att förstå varför så många har ont i rygg och nacke. De som har klivit in på en sådan klass har säkerligen insett sitt behov av att stärka kroppen, men så mycket snabbare de skulle få resultat om de arbetade på ett mer korrekt sätt med sina kroppar. Problemet är att så många av oss lärt kroppen ett felaktigt rörelsemönster eller helt enkelt suttit stilla så mycket att vi tappat uppfattningen om vad som är "rätt" sätt att röra oss.

Det finns så mycket som fascinerar mig när det gäller kroppen. Just nu önskar jag att jag kunde ännu mer om stabilitetsträning. Kanske borde jag bli naprapat eller sjukgymnast...?

Online igen!

2010-09-21T21:59:00.002+02:00

Jippi! Nu fungerar åter internet hemma hos oss!

Eftersom jag inte är någon kvällsmänniska och endast undantagsvis går och lägger mig efter klockan 22 så blir det inget långt inlägg ikväll. Men jag hinner meddela att jag mår bra (om nu någon hunnit sakna mig och undra...) och min kropp sjuder av träningslust i det grå och regniga höstvädret. Imorgon blir det till att stiga upp i ottan och skaffa ny lera under skosulorna!

Internetfria dagar...

2010-09-18T09:58:00.002+02:00

Tillgång till internet känns som en självklarhet nuförtiden. När vi upptäckte att modemet hemma havererat och att det skulle komma ett nytt först under tisdag eller onsdag i nästa vecka uppstod lätt panik. Just nu är det bara att gilla läget och skratta åt hur internetberoende vi blivit. Som tur är har Jörgen ett mobilt bredband via jobbet, fungerande om än en smula segt. Det möjliggör i alla fall detta inlägg med önskan om en trevlig helg till alla som läser detta!

Vilken dag!

2010-09-16T21:24:00.005+02:00

Efter en smarrig frukost med mycket kaffe var det bokstavligen dags att trampa igång denna späckade torsdag. Min gamla trotjänare till cykel, den treväxlade Puch från -81, tog mig till Sats Sollentuna och dagens första kund. En timmes konditionspass för henne som blev svettigt och effektivt, om än inte lika roligt som dansaerobics.

Mellanmål för mig med nybakt surdegsfralla från Balders Bröd i Sollentuna centrum. En krispig gyllenbrun skorpa och ett segt innandöme gjorde sig verkligen bra tillsammans med ekologiskt jordnötssmör! Bra bränsle för en cykeltur in till city och Sats Odenplan. Jag räknade till inte mindre än tre regnskurar under cykelturen in till city och bitvis möttes jag även av en hård motvind som gjorde att det regnade på tvären, d.v.s. rakt in i ansiktet.

Tanken var att ta med min löpadept Helena ut på en runda, som blivit något av en torsdagstradition. MEN idag blev vi "wild and crazy" och hoppade in på ett aerobicspass! Det var ett baspass, vilket var tur. För mig var det klurigt nog att kunna gå åt samma håll som de andra deltagarna och jag satte långt ifrån alla stegkombinationer. I ärlighetens namn var det nog inte ens hälften som jag lyckades göra rätt. Roligt var det i alla fall. Min uppmärksamhet på instruktören och mina egna armar och ben gjorde att jag inte ens märkte att flera kollegor stod utanför de stora glasfönstren och lät sig kungligt roas av mina klumpigheter.

Så laddade både Helena och jag om för ett lunchpass i cykelsalen. Detta 45-minuterspass på torsdag lunch har jag instruerat i två år och det är en fantastiskt klass på många sätt. Det är stört omöjligt att förutspå hur många deltagare som kommer. Torsdagar är den sämsta träningsdagen, sett till antalet besökare på träningscentren. Ibland kommer 5 och ibland kommer 35. Entusiasmen och energinivån kan variera enormt från vecka till vecka. Idag glömde jag räkna antalet deltagare, men det var 25-30 st, uppskattningsvis. De hade gott om energi och detta inspirerade mig att ta i lite extra!

Snabb (för snabb) lunch och så nästa PT-kund som jag lovat ge övningar för ett bättre löpsteg. Det blev rörlighet, löpskolning och koordinationsövningar. Mycket skratt under tiden och ett effektivt teknikpass i slutändan.

Cykeldags igen, den här gången på gamla trotjänaren tillbaka till Sats Sollentuna. Mindre vind den här gången, men samma antal regnskurar.

Kund i Sollentuna. Det blev ett hårda styrke-intervaller i bästa Tabata-stil (ska skriva mer om Tabata imorgon) innan jag rusade vidare mot pendeltåget. Hamnade förstås mitt i efter-jobbet-rusningen och fick klämma mig in på tunnelbanan vid centralen och på bussen från Slussen. Slutstation för min del: Sickla Allé och en kort promenad upp till toppen av Hammarbybacken. Idag var det dags för ännu en upplaga av Rogers Bergstävling som går av stapeln tre gånger per år. Sex gånger skall Hammarbybacken besegras, förutom att du behöver ta dig till toppen för själva registreringen, och den totala sträckan att löpa blir ca 10,45 km. Tävlingen är enkel, charmig och helt gratis. 23 löpare kom till start.

Väskinlämningen på Rogers Bergstävling. Notera den vackra regnbågen i bakgrunden.

Efter alla mina backträningspass under sommaren hade jag förväntningarna högt ställda på min egen prestation i denna tävling. Tji fick jag! Första varvet kändes extremt tungt och det var då det slog mig att kettlebellsträningen i förrgår hade fått benen att stelna till samt att aerobics och cykelträning samma dag kanske inte var den optimala uppladdningen inför den här utmaningen. Som tur var gick andra varvet något lättare, tredje ännu bättre och så vidare... Men efter fem varv var det ju över och hur många som orkat fortsätta varv efter varv när mörkret föll räknades inte. Men jag lovar att jag hade varit en av dem, trots att jag knappast kunde sprungit snabbare under de fem varv som tävlingen pågick. Roligt var det i alla fall, precis som förmiddagens aerobics.

Dagens sista fysiska aktivitet blev cykelturen hem från Sollentuna Centrum, där trotjänaren stod kvar. En lätt frusen kropp blev återigen varm och svettig och nu återstår bara en dusch innan det är dags att krypa till kojs och sluta ögonen.

En späckad torsdag

2010-09-16T05:35:00.002+02:00

Inatt har jag kunnat lyssna till regnet och åskan från min trygga, varma plats hemma i sängen. Framåt morgonkvisten lade jag även märke till hur vattnet i bäcken som passerar sovrumsfönstret börjat porla igen. Det betyder oftast att det regnat en hel del senaste dagen (eller dagarna). En dos oväder hör liksom hösten till, så allt är i sin ordning.

Den här torsdagen kommer att bli fantastiskt rolig! Jag har massor att göra, samtliga aktiviteter är träningsrelaterade. Jag kommer att somna mycket gott ikväll efteratt ha sprungit, cyklat och styrketränat mer eller mindre hela dagen. Eventuellt kommer jag att ha åkt lite pendeltåg också. Egentligen är det "en vanlig dag på jobbet" för mig, men kryddat med en utmaning framåt kvällen. Fullständigt övertygad är jag om att det kommer att finnas extraenergi kvar att berätta om dagen här på bloggen innan jag kramar kudden.

Mat, mat, mat

2010-09-14T12:08:00.002+02:00

Mat är något som vi alla behöver. Jag är ute och föreläser om kost ibland och det väcker alltid heta diskussioner och mycket känslor. Åhörarna ställer fem gånger så många frågor när ämnet är kost jämfört med om jag pratar motivation.

Det går trender i kost, precis som i klädmode, inredning och bilar. Vi påverkas utan att ibland vara helt och fullt medvetna om det. På åttiotalet fans en trend där vi undvek allt fett. Idag är trenden snarare att undvika kolhydrater. Vi har samma konstruktion på kroppen som för tiotusentals år sedan och ingen av dessa trender tycks ha hejdat den kostrelaterade ohälsa som finns i västvärlden idag.

Vi äter för mycket, vi rör oss för lite och så tillbringar vi massor av kraft och energi på att försöka bli smalare och friskare emellanåt. Och misslyckas ofta eftersom vi tenderar att tänka kortsiktigt. Antingen äter vi helt ohejdat precis vad vi vill i enorma mängder eller så kämpar vi febrilt för att gå ner i vikt. Hälften av alla svenska kvinnor försöker just nu gå ner i vikt!

Den mat du äter under din livstid motsvarar ett fullastat godståg, cirka 50 ton. Tanken är svindlande: att alla dessa livsmedel ska passera genom din kropp. Tuggas, brytas ned, transporteras runt i blodet... Vad har du lastat i ditt godståg?

Kroppen är en fantastisk överlevnadsmaskin och den tål att misshandlas ganska rejält när det gäller bränsletillförsel. Den tar vad den får och gör vad den kan för att fortsätta framåt, även om det går lite knackigt emellanåt. Periodvis kan den överleva de mest märkliga svält- eller övergödningsdieter och i slutändan under bättre tider faktiskt reparera sig själv och må bra igen.

Jag glömmer aldrig när en av mina personlig tränar-kollegor uttryckte sin frustration över näringsrekommendationer och kostråd: "Det är ju skitsvårt och typ helt omöjligt att veta vad en enskild individ mår bäst av att äta!" utbrast han. Sant. Om vi skulle ta reda på vad just din kropp mår allra bäst av skulle du få leva under ständig övervakning i ett labratorium. Låter det skoj? Inte så värst.

Min filosofi är att det funkar att äta det mesta. Med lugn och ro kring måltiden, variation och råvaror med kvalité kan det inte bli fel. Jag tror att många metoder och dieter upplevs som positiva av två skäl:

Dels skapar du en ritual kring måltiden och uppmärksammar den på ett annorlunda sätt än i ett "slentrianätande". Du tar dig kanske mera tid att äta och att förbereda din mat.

Du får ofta i dig färre kalorier än innan, när du plötsligt börjar kontrollera ditt ätande. Du får ju inte äta hur som helst längre och väljer med omsorg vad du lägger på tallriken, vilket gör att "småätandet" försvinner.

Det här skulle vara fullt genomförbart och leda till positiva förändringar även med våra svenska näringsrekommendationer. Det behövs inte någon speciell "metod", tror jag. Jag tar bestämt avstånd från allt som heter metoder, dieter eller kurer. I längden fungerar det sällan. Det bästa vi kan göra för våra kroppar är att verkligen njuta av maten. Tugga varje tugga 20 ggr nästa gång du äter och njut av smaksensationen!

Ät och var glad! Kanke en bit tårta när det är fest? Foto: Sara Ringström